Finding a starlit path

About the future

The room is bare, like someone just moved in. Empty frames that I recognize from IKEA are hanging on the wall on one side of the room. It is not what I expected it to be. I am seated at the table looking at the ample, white, jihadi beard on the eccentric man across from me. I instantly like him. He is about to tell me my horoscope according to Vedic astrology, and I feel very excited.

The only thing Mystic Man know about me is my exact date and time of birth. He run my digits through what I guess is a computer program and proceeds to print a paper full of numbers and information about where the stars have been, and will be, in my life.

Mystic Man drops so many incredibly accurate statements within the first minutes of our conversation that I forget my healthy scepticism. How, how how HOW does he know, is a thought that will run through my head more than once during the time we spend together. And as I go from being impressed about his ability to talk about my life as if he knew me, I start to feel empowered to ask questions about my future. He actually answers with dates. “In June you’ll move, but it’s not to your dream house it is more of a necessity. Don’t worry, there’s a much better move coming up in October 2018.”

Can you believe it? I can’t believe it!

I recorded the whole session on my phone, and of course I took mental note of the important upcoming dates. But before going back to the recording, I first took time for myself to scribble down what stroke me as important, things that felt like an insight. Of course, the skilled future tellers are great at reading the person who’s asking. They may have knowledge about stars or tarot symbolism, but they are (in my opinion) often very good at picking up subtle information from the client.

For me, it is like having an external person validating what you know in your body but may or may not know in your mind. By allowing myself to react to his statements, I get a sense of what I want and where I might want to go. As with all things in life, I may change my mind, or unforeseen events may interfere with the path I’ve chosen. But it did give me immense pleasure to hear how my life might turn out.

2017-02-27
We all have different ways to deal with the uncertainties of the future.

Wanna try it for yourself?  Visit Johan at Veda Aurum.*

*I am not sponsored, and I take absolutely no responsibility for what future you might get.

I en busskur

Om att inte vara rädd.

En ganska händelselös torsdag höll på att lida mot sitt slut. Väskan med träningskläder hängde tungt över ena axeln. Spellistan hade tagit slut för ett litet tag sedan så han stod med tysta iPhone-lurar i öronen. Det var mörkt och så kallt att han inte ville ta fram telefonen för att sätta på något nytt. Bussen skulle ändå snart komma.

Han ville ställa sig inne i busskuren, någon liten grad varmare blir det ändå. Han sneglade in på tjejen som satt och pratade i sin telefon. Någon gång, han minns inte när, hade han lärt sig att ensamma tjejer, speciellt på kvällen, blir rädda av främmande män. Just nu var han kanske en främmande man? Det har ju mycket med plats att göra, och den här hållplatsen var ödslig. Omgiven av skog och den tråkiga stora bilvägen gjorde att ingen spontant promenerade förbi. Typisk en sådan där hållplats man kanske skulle undvika sent på kvällen. Som tjej alltså. Han hatade den där känslan av att vara misstrodd. Oskyldigt anklagad. Så han försökte se extra normal och ofrämmande ut. Tänkte också att det var orättvist att han behövde tänka så där, och anstränga sig.

Han huttrade till ljudligt och gick in i kuren. Ställde sig med blicken vänd mot det håll som bussen skulle komma ifrån, men försökte ändå se efter i ögonvrån hur tjejen reagerade. Om hon reagerade. Han lyssnade. Hon pratade norrländska. Verkade helt ointresserad av hans intåg i busskuren. Hon verkade prata med en väninna. Skrattade obekymrat och var så uppslukad av sitt samtal att hon inte märkte eller brydde sig om att han sneglade på henne.

Nu var det bara två minuter kvar tills bussen skulle komma. Han kom på sig själv med att önska bussen sen. Ville få lite mer tid med tjejen. Började fila på något att säga. Vart ska du då? Verkligen kallt ikväll! Snygg jacka du har. Ursäkta, jag undrar bara vart du köpt dina reflexer, jag behöver själv skaffa några till löprundorna, man syns ju knappt så här års.

Fan. Bara galningar och obehagliga främmande män pratar reflexer, eller över huvud taget pratar, på en busshållplats.

Genom tankarna hör han henne förklara med allvarlig och bestämd stämma, men med den där lite släpiga tonen som alla norrlänningar har “Men alltså, min kropp är ju mer van vid att få hamburgare och pommes frites. Jag måste värna om mig.” Han vrider ofrivilligt på huvudet åt hennes håll och kan inte dölja ett annalkande skratt. Hon tittar upp, möter hans blick och ler lite generat innan hon återvänder till samtalet.

Bussen kommer. Han vågar inte göra ett litet huvud knyck i tjejens riktning, som för att så där lagom coolt säga hej då, eller nått. Kliver istället på bussen med blicken ner i marken. Suckar över att man kan vara 15 och 35 år på samma gång. Struntar fortfarande i att sätta på någon musik, men låter lurarna sitta kvar i öronen. Inte för att han är för kall för att ta fram telefonen, mer för att han inte behöver distraktionen. Han värmde nog upp lite i busskuren ändå.

2017-02-02

När han kommer in i busskuren sneglar hon lite diskret på honom genom reflektionen i glasrutan. Han ser vältränad ut. Men lite obekväm på nått sätt. Det är bara de två på hållplatsen och sen hon kom hit för tio minuter sedan har hon inte sett en annan levande själ.

Det är mörkt och kallt, klockan börjar närma sig midnatt så det är inte mycket trafik, och bussarna går sällan. Hon sitter på en sådan där ödslig hållplats som det tjatas om att hon ska undvika på kvällen. Men just nu var det här det bästa alternativet, och hon vägrar att anpassa sitt liv efter en inbillad rädsla som försöker sälja lösnummer eller vinna politiskt stöd.

Men hon är glad att hon valt att prata i telefon tills bussen kommer. Känns säkrare. Mindre ensamt. Hon hatar att hon gör det. Att hon inte är rädd, men ändå tar det säkra före det osäkra.

Lovisa babblar på om LCHF dieten och vilka underverk hon redan har märkt. Hur mycket mer energi hon har och hur många kilon hon redan har tappat. Med en nyfrälsts övertygelse drar hon exempel efter exempel. Förklarar hur hon nu verkligen respekterar sin kropp och sig själv. Det är i ärlighetens namn ganska provocerande.

Till slut tröttnar hon. Säger något ironiskt och avslutande, skäms lite för att hon inte har mer tålamod med sin vän. Killen har sneglat på henne en stund nu, och har till sist vänt sig om med ett leende. Hon ler såklart tillbaka. Det sitter i kroppen och hon har ingen som helst kontroll över om hon vill le eller inte. Det går automatiskt, så hon tittar bort och fokuserar på att avsluta samtalet i den trevligare anda som det börjat med, innan LCHF tog över.

Här kommer 65:an, och strax bakom ser hon sin buss. Hon stoppar in reflexerna i fickan och slätar ut jackan när hon ställer sig upp. Tackar Lovisa för stödsamtalet och lovar att sms:a när hon är hemma i lägenheten. Huttrar till och noterar att killen går på den andra bussen. Det är verkligen kallt ikväll!

Jingaling around

About Christmas cards

I’ve got a thing for December. There is a certain greatness this time of the year. A communal sense of joyous wonder sprinkled with calmness, combined with bottomless loneliness, stress and agony. It’s a time of raw emotions. It is the most wonderful time of the year.

It is also the time when I reflect back on what has happened and where I am in life. I write myself a Christmas card that I read the following year. Earlier this month I happily wrote down lots of well wishes for myself, that I’ll receive in December next year. I wrote that I believe in myself, that I have the strength and bravery needed to fully commit to the personal development course that starts in January and ends in June 2018. I wished for clarity and calmness in my career choices. I hoped for blossoming love. I almost wrote down something about a dog. And I thanked myself for living my life with passion and as authentically as I possibly can.

A few days after finishing the holiday greetings I excitedly opened the card I wrote myself last year. It started something like “this has been a rough year”. The card continued telling me about some tough decisions, what good and bad had happened, and it ended with a note on how I was longing for, and looking forward to change. I did not know it when I wrote the card back in November 2015, but that wish was to be granted many times over.

2016 has been all about change, changes and changing. All for the better I would say. All courageous steps towards the unknown have been rewarding yet not always easy. There are of course days when I question my choices. When I wonder what on earth I was thinking. Why did I leave that perfectly fabulous life in Singapore? It stings the most when I get the feeling I am not quite here yet. When I realize that what I miss the most about my old life, is myself. Yet it is nothing but wonderful to be here, to find myself here, and I wouldn’t change it for the world.

 

Kvällsmacka på ravinens rand

Om surdegsbröd och mentala snöbollar.

I Sverige äter man levain bröd. Alltså bröd bakat på surdeg. Folk har surdegar hemma i små burkar som de matar och tar hand om. Det är den absolut konstigaste formen av husdjur jag känner till.

Gott bröd vet de (svenskar) som lever i Asien, växer inte på träd. Men i Sverige finns de på varenda liten mini-Ica. Tur för oss som håller oss med andra husdjur än surdegar. Jag puttar undan farhågor om vetemage, min tolerans för lussebullar är ändå övertygande äkta. Köper Veckans Levain bröd i en sån där påse som är mest papper men också lite plast. Tycker det känns lyxigt. Jag har dessutom kokat egen pumpamarmelad. Den smakar höst med en föraning om julen!

Kommer hem. Det är kväll, mörkt ute. Kokar te till kvällsfikat och tänder ljus. Ska skära upp levain brödet, njuta av marmeladen. Skär mig istället rejält på brödet. Alltså, kniven ligger oanvänd. Men brödskorpan är så hård och vass att det nu längst med min högra hands ringfingerspets rinner blod. Häpnadsväckande. Blodet smakar salt i jämförelse med pumpamarmeladen.

Jag känner mig avvisad av Levain. Ramlar rakt ner i en ravin av “när det till och med är svårt att fixa mackor…”. Tycker oerhört synd om mig själv och tvivlar på Sverige som mitt nya hem. Kom ihåg att det här är minuter innan matintag, så humöret är något svajigt. Men generellt sett kan jag nog ändå erkänna att jag ibland gör så. Rullar mentala snöbollar så fort att jag inte hinner stanna vid Nu Har Du Gått För Långt För Snabbt skylten. Det kan vara så oerhört oviktiga händelser som blåser upp och tar över. Temporär livskris.

Men det går såklart över. Efter ett tag. Innan jag är helt framme vid att bröd från Ica inte har något inflytande på mitt liv att tala om, och i ett försök att vinna lite sympati, visar jag senare upp min krigsskada och kommenterar att liiiite svullet är det också. Såret får en puss och blir blåst på. Det funkar utmärkt. Det onda går faktiskt helt över.

På precis samma sätt som jag rullar över stup och springer in i rondeller utan utfarter, ett par gånger i veckan eller så, kan jag lika snabbt bli så glad, eller så medryckt i något lajbans som en kul tanke eller fina kottar, att jag flyger. Flyger högt och landar mjukt. Precis som när man var barn och det gick att återhämta sig med att någon blåste lite där det gjorde ont.

2016-11-21

The first snow of the year

About death.

In early November, the first Saturday to be precise, we have something here in Sweden called “Allsaint”. It’s the All Saints Day where traditionally we remember and honor those who are no longer with us by lighting candles at their graves. As such, it also becomes a very beautiful time of the year to visit Christian burial grounds. Since November in Sweden means it is dark by 5 pm, you’ll get plenty of time to stroll around the park-like graveyards and be out before midnight comes around to make it scary.

So off I go, towards the final resting place of my father. I’ve got a candle with me, and I know the grave has already been decked out with a spruce wreath. As if it was staged, the first snow is playfully twirling around in the sky, dancing as it is falling towards the ground. It’s cold enough for the snow to settle and so it silently and gently covers my surroundings. The soft snow white cover also provides a little bit of light in the immense darkness that is the Swedish winter.

The other day I met with my brother and we talked about how none of us feel particularly connected or emotionally attached to our father’s grave. It is just not the place where neither one of us remember him. For me it’s more a reminder of those last months of denial, agony and death anxiety. I think of it almost as the final prize, the completion medal. The official and tangible proof that you, as a close relative, made it through this strange ritual of saying goodbye forever.

It’s not a happy place, for me, the grave. But again, it is also not the place where I feel my chest tighten because I am reminded that he is not here, or the place where I find myself talking to him. Those moments of longing so badly, usually takes place in much more lively and unceremonious surroundings. Such as entering a certain building, or getting a whiff of something undetectable that later comes around as a memory.

However, it is indeed beautiful to walk along these graveyard paths, creaking of frozen leaves and fresh snow. Looking around, I can see hundreds of candles and lanterns, flickering in the darkness. In all parts of the cemetery small fires burn into the night, turning this land of the dead to a place where life and warmth can be seen all around.

Maybe that is what makes it special. Candles are symbols of hope and life. So we bring a little bit of our humanly warmth to the frozen graves. We spread some light in our darkness. And as we leave the graveyard, maybe we do so with the feeling of having had those who no longer bless our lives with their presence, just a tiny bit closer to us, closer to life.

05-20
I don’t have any photos of my father around, instead I have his drumsticks.

The F-word

About power.

As a teenager I lived a year in Nairobi, Kenya, sharing a room with another Swedish girl. This girl had fizzy black hair that covered half her face, she sang in a electro-pop-band in Sweden, and she was terribly homesick in the beginning (which equal parts terrified me and just caught me by surprise). She was political and alternative. As for me, I was in love with the novelty and the adventure that is Africa, feeling nothing but relief for being far far away from our motherland.

My roomie was also at times incredibly frustrated with me. Why could I not just say that I was a feminist, when I so clearly had those particular opinions and often argued for the rights of minorities/ underprivileged/ for a better world/ you get it. But I refused.

I was all for equality, naturally, but I didn’t want to join a battle that was fought for and by women. During this time in my life I held in very low regard anything feminine. I had shaved my head, wore only baggy clothes, and I spent most evenings getting high with the boys, listening to hip-hop. I was not in a war against men. I did not want to promote women per se. I wasn’t even sure I wanted to be a woman.

A few years later I found love in Sweden (this also equal parts terrified me and caught me by surprise). No one has been more crucial for my personal development to identify as a feminist and for being able to continue the discussions of structural injustice that leads to the oppression of certain groups in society and the world.

Maybe he could do this because he too was forced to experience inequality because of appearance, tho not always gender based. Maybe he could do this because he loved me, and slowly but surely I began to love myself. Maybe he could do this because we could for hours at a time discuss everything from nature v/s nurture to class and race, bringing strong arguments to the table from several schools of thoughts.

I had gone from refusing to identify as a feminist to choosing to study anthropology with a focus on gender and sexuality at university. This mean I spent a degree worth of time learning about how gender is created in different cultures, how different people from around the globe view the body and it’s functions, what mysteries and taboo we create around sexuality.

Today, when I meet people that say they don’t want to identify as feminists, I guess I pity them. To understand feminism you are almost required to have some understanding of social science and how power is constructed. You have to be brave enough to say I live in a system that expects different things from me because of what’s in between my legs. I am aware that I have an active role in maintaining and creating my own society, for better or worse.

Feminism is the belief that all genders should have equal rights and opportunities.

Being back in Sweden it is clear beyond any reasonable doubt that gender equality has come far here! Of course there is still a long way to go to utopia. But unlike in Singapore (which after all is the place I’ve spent most of my adult years), most people here recognize that our current binary gender-hierarchy is unfair and limiting, for everyone. Here, feminism and other equality battles are normal and often expected rather than questioned.

Coming back to Sweden has been a relief that I did not know I longed for. There is an underlying sense of comradery. It is also crystal clear that structural influences in society are crucial to create permanent and positive change.

I now collect and savor little moments that pile up within me and become strength. Like when the university teacher insist that the woman who in class raised her hand first should speak first and not let the guys next to her talk first even though she was herself inviting him to do so. Or when my friend is out buying a skirt to the father of her son, because the son has been teased at kindergarten for wearing a dress and now daddy decided to always wear skirts at home to neutralize this type of clothes and allow a sense of freedom in dressing up. And when I find in the Instagram account of my most favorite museum, the girls from “Girls like us”; a TV series by the state-owned channels SVT, of 5 women who identify as transgender.

It is good to be back. It is good to see with new eyes. And to be seen in another way.

japan-2015-02-33
Photo-booth in Japan.

Med stängda ögon blicken vänd

Om en höst som glöder

Med kalla händer tryckta djupt ner i fickorna drar jag upp axlarna, vänder mig om och sluter ögonen samtidigt som jag känner hur det kommer in lite kall luft innanför halsduken när jag lyfter ansiktet mot solen.

Att vända ansiktet mot solen är något av det mest svenska jag vet. Vi gör det allihopa, vi har säkert gjort det i tusentals år, och det går inte att bli av med. Efter att ha sammanlagt spenderat ett drygt decennium i tropiskt varma klimat, kan jag fortfarande komma på mig själv med att vända ansiktet uppåt, mot solen, när jag kommer ut eller helt enkelt bara är djupt inne i mina tankar och solen tittar fram genom en fönsterruta eller bakom en palm. Det är ett beteende som sitter i ryggraden. Det är liv.

Sen jag kom till Sverige i september har det bara regnat en dag eller två, och min ruskigt snygga nya regnkappa hänger mest som prydnad i garderoben och viskar bara då och då “it is coming, trust me, keep me close by”. Jag svarar med ett leende och tar en promenad i ett krispigt Göteborg med en glödande höstsol ovanför mig. Med mössan långt ner i pannan och halsduken flera varv runt halsen. Den initiala kylan går ändå alltid rakt igenom allt.

Jag går genom parker och grönområden som långsamt och förföriskt klär av sig. Stannar för att plocka kottar och kastanjer. Försöker lista ut vart stolta hundar hittat lite extra snygga pinnar och kvistar. Samlar på löv i gult, brunt och rött. Det finns så mycket färger att det känns som att någon gett mig en ny serie av filter att skåda livet genom.

Sen har vi äpplena, nyponsoppan, kantareller och trattisar, pumpor i olika storlekar och färger. Jag tar med mig hösten in, stoppar fötterna i tofflor och njuter av säsongens smaker och doft av skog. Det är så oerhört härligt att vara i Sverige just precis nu!

2016-10-15