Holding on to that which serves no purpose 

About being scar(r)ed for life.

It had been a rough second week. There had been emotional dramas all around and as the course progressed into what she felt was a mayhem of unresolved conflicts and unpredictable outbursts, she withdrew deeper and deeper into a cold state of fear.

With the logic of a twisted mind she told herself that this was good for her. That she allowed herself to feel fear. Probably something great, like anger (!), would come out of it. So she took care of that fear by cradling it and crouching in corners, sobbing into multiple layers of Kleenex, and by choosing to sit with some distance to the group, covering her ears when it got too much.

To be fair nothing bad had happened to her that week, nor had she discovered some terrible suppressed memory. She had only witnessed others fall down or crack. Yet in doing so she inevitably felt the chaos of rumbling feelings that lay a mere two millimeter below the surface as soon as all the participants entered the big room, where all meditations and therapeutic exercises took place. However, by being exposed to what she felt had no border or limit, the lightest shift in energy or the smallest remark simply sucked the life force out of her.

Rock bottom came when she completely lost connection with what was real. She could no longer distinguish what was her pain, a pain from the past, or something of the present, and what was other’s hurt. Naturally, she refused more and more to enter her body as there were way too few handles to hold on to, no emergency break to pull, and what met her just made her cry. There was simply no protection available, and no guarantees of survival were given.

She sat there with tunnel vision and tinnitus, could not feel a single part of her body except her high pulse that kept running all over her body. Her hands shook, shoulders were tensed and her stomach a tight not. She cried (a lot) yet she wasn’t entirely sure why, but the waterworks kept coming. In a place like this, where there’s always someone on the floor crawled up in fetal position bawling their eyes out, she thought her reactions were a sign that she was normal.

Professional advice: Give this feeling you’re experiencing a movement and a sound. 

But how does one give a sound to the loudest silence you’ve ever heard? What movement represents that of frozen terror?

Ironically, the theme of this second week was about staying in touch with your body. An easy one she had thought, as she truly loved the body she was currently in possession of. Yet somehow, she had spent most of the week dissociated from herself. Had it not been for a couple of brilliant exercises that gave her exactly what she needed, some truly amazing insights, then she’s not sure she would have dared to continue. Had it not been for the post-course, unwavering support of the best psychologist she knew, then she probably would not had felt so good about going back up there again.

This friend of hers, because that is truly what the psychologist was, had a practice named Kintsukuroi. To repair with gold. To repair the cracks with gold to make the once broken object more valuable by letting the scars be the unique point of beauty. She loved this idea. He friend helped her understand what had gone wrong for her that week and what she could do differently. She was not afraid to face her pain and fear, but she had completely misunderstood what it meant to take care of your own feelings.

Professional advice that feels doable: When it gets too much; move around a little. Start communicating what is going on.

Now, a month later, I feel ready for the third week. For seven days straight we will connect with our inner child and poke around in the deepest of wounds, the longings of the child. Everyone say this is the toughest one, and one of the best. Prepare for endless sadness and anger.

I am ready. Nervous, yet confident in my survival skills.

Scarecrow spotted in Bali, Indonesia.

Så som i himmelen, så ock på jorden

Om kärlek.

De flög till New York. Det var hennes 30-års present. Det var 10 underbara dagar i världens bästa och mest spännande stad. Sen gjorde hon slut. Det skulle dröja ett halvår innan han flyttade ut och tre år innan de officiellt var skilda.

Hon tänkte att hon säkert skulle hitta någon jättesnabbt och innan hon visste ordet av skulle hon sitta där med en ny man, ett nytt liv, och nya drömmar. Lycklig och med tindrande ögon skulle hon säga “nu förstår jag varför det behövde ta slut, annars hade jag ju aldrig kunnat sitta här idag”.

Man har ju hört att det går snabbt för folk runt 30-års åldern. Vi vet mer vad vi vill ha, och vi är mer redo för förhållanden. Klockan tickar *diskret blick mot livmodern* och det liksom bara rullar på. Men det hade verkligen inte alls rullat på för henne. Det hade stormat och varit stiltje, underbart och katastrofalt om vartannat.

Med viss fasa såg hon på singlarna runt henne som valde att vara särbo med den nya eftersom det är gött att inte behöva anpassa sig till någon annans vanor. Hon lärde sig vad varannan-vecka-föräldraskap innebär. Med förundran, och ibland förakt, såg hon på dem som kunde nöja sig och bli lyckliga. Hon försökte verkligen, hon vågade i alla fall försöka. Med djup avund såg hon på dem som hittade rätt. Hon längtade. Men ändå stod hon där och såg på sig själv i spegeln med en irriterat växande besvikelse.

Hon hade spenderat så oerhört mycket tid på kärleken. Framför allt på att i sin ensamhet, med eller utan ett förhållande runt halsen, analysera vad som är rätt, hur det egentligen borde vara och om hon någonsin skulle förändras. Men bortsett från en hel del trevliga minnen, såväl fysiska som emotionella, var hon osäker på om hon över huvud taget hade lärt sig något alls om kärlekens mysterium.

En man som tror på reinkarnation hade en gång sagt till henne: “Du är en av dem som minns hur kärlek känns i himlen. Det måste vara jobbigt att försöka återskapa den känslan på jorden, med våra brister och begränsningar.” Hon hade först blivit förolämpad. Tolkat det som att hon levde med film-inspirerade illusioner och ouppnåeliga ideal. Att hon älskade som en fjortis.

Men kanske var det lite sant ändå. Hon upplevde kärlek som något utom denna världen, något himmelskt. Som en oändligt stärkande frihet. Som ett självpåtaget ansvar så underbart betungande att livet ibland behövde pausas bara för att kärleken skulle kunna fortsätta. En himmelsk näralivet upplevelse. Som essensen av att vara människa.

Att kärlek också handlar om att ibland diska när det egentligen är den andres tur. Att det handlar om att tro och stötta när den andra inte riktigt vågar. Att det handlar om att vilja sova i den andres t-shirt. Det fattade hon också. Det var den enkla biten på något sätt.

Ändå satt hon nu där igen, med spruckna drömmar och värkande hjärta.




About the good and bad in people.

We are there because we long to be free, want to heal, discover a greater potential in ourselves, or maybe getting help to start the life we were truly meant to live.

The group has almost 30 participants, plus a wide range of different therapists each week, the miraculous masseuse and four assistants. Each course is filled with yummy vegan/vegetarian food (because my body is my temple), active and silent meditations (because all answers lie within), therapeutic work (yeah, we all need that) and loads of dancing (and we dance like no one is watching). One week at a time the group take on a different theme and play life with each other.

There are lots of hugs and tears, howling and roaring, as trauma, desire and secrets are shared in the group. Some people ramble on like there’s no end to it. Other freeze and can’t bring themselves to speak a word. Shame. Fear. Love. Silliness. Craziness. All kinds of crazy actually. Some hide the truth behind sad stories or permanent smiles. Some share their normal reality and don’t realize they’ve told the saddest story of them all.

Together with this group of young and old, male and female, mostly Swedish, very normal people (seriously, not a single freak just one or two groovy souls), I try to stay present, try to let go, try to hold on, and most of all I try to only go nuts when told to.

Thankfully there is silence at all times outside of the big room where we do all excercises. There is no small talk, no chitchat, and no need to make friends with anyone. All and any conversation should be held with oneself. Repeat your personal mantra and meet yourself!

Phones, laptops, books, candy and other distractions are surrendered upon checking in and is kept locked away until it is time to leave. Our only means of distraction are the journals we are given to write in. The surrounding nature is gorgeous and there is absolutely nothing else to do around this house. So we quietly sit and stare into space, journal frenetically, walk along snowy paths where few, very few, people walk. And when it is the right thing to do we walk close to each other, hug in the hallway, or whisper for hours in the dark.

I always get some sort of revelation about myself or about life when I am in that house. And I always spend a surprising amount of time fantasizing about very inappropriate things. I guess it is part of the package. To enable my maximum potential (yup yup, that’s why I am there, spiritual growth and inner peace is secondary) I must also discover and accept my flaws.

I kind of thought I had it all nailed by now, especially considering how much of this hippie stuff I have been doing since the past couple of decades. Not to mention the many hours of therapy. But somehow there’s no end to what can be found and explored. Good and bad. Doing this course, is quite the sandbox of living. For me it is above all a chance to disconnect from my intellect and at a safe place go all in emotionally.

Because sometimes I have a serious problem with seeing the obvious, recognizing what I feel. I spend so much time in my head that I unintentionally twist my emotions around. Or shut them out. In life, what really matters is after all the people we keep close and the experiences we gain as we chose to live our life to the fullest. I do not want to miss out on that. I do not want to miss a single moment of ecstasy, boredom or whatever else is.

On Monday the second course begins. I am ready. I am flawesome. It will surely be heart-wrenchingly fabulous.

Photo credit: Bethany Chuah
For a selection of fabulous courses that will take you on an inner journey towards yourself; check out baravara.se*

*I am not sponsored by Bara Vara, and I take absolutely no responsibility over the development of your soul. Peace!

I en busskur

Om att inte vara rädd.

En ganska händelselös torsdag höll på att lida mot sitt slut. Väskan med träningskläder hängde tungt över ena axeln. Spellistan hade tagit slut för ett litet tag sedan så han stod med tysta iPhone-lurar i öronen. Det var mörkt och så kallt att han inte ville ta fram telefonen för att sätta på något nytt. Bussen skulle ändå snart komma.

Han ville ställa sig inne i busskuren, någon liten grad varmare blir det ändå. Han sneglade in på tjejen som satt och pratade i sin telefon. Någon gång, han minns inte när, hade han lärt sig att ensamma tjejer, speciellt på kvällen, blir rädda av främmande män. Just nu var han kanske en främmande man? Det har ju mycket med plats att göra, och den här hållplatsen var ödslig. Omgiven av skog och den tråkiga stora bilvägen gjorde att ingen spontant promenerade förbi. Typisk en sådan där hållplats man kanske skulle undvika sent på kvällen. Som tjej alltså. Han hatade den där känslan av att vara misstrodd. Oskyldigt anklagad. Så han försökte se extra normal och ofrämmande ut. Tänkte också att det var orättvist att han behövde tänka så där, och anstränga sig.

Han huttrade till ljudligt och gick in i kuren. Ställde sig med blicken vänd mot det håll som bussen skulle komma ifrån, men försökte ändå se efter i ögonvrån hur tjejen reagerade. Om hon reagerade. Han lyssnade. Hon pratade norrländska. Verkade helt ointresserad av hans intåg i busskuren. Hon verkade prata med en väninna. Skrattade obekymrat och var så uppslukad av sitt samtal att hon inte märkte eller brydde sig om att han sneglade på henne.

Nu var det bara två minuter kvar tills bussen skulle komma. Han kom på sig själv med att önska bussen sen. Ville få lite mer tid med tjejen. Började fila på något att säga. Vart ska du då? Verkligen kallt ikväll! Snygg jacka du har. Ursäkta, jag undrar bara vart du köpt dina reflexer, jag behöver själv skaffa några till löprundorna, man syns ju knappt så här års.

Fan. Bara galningar och obehagliga främmande män pratar reflexer, eller över huvud taget pratar, på en busshållplats.

Genom tankarna hör han henne förklara med allvarlig och bestämd stämma, men med den där lite släpiga tonen som alla norrlänningar har “Men alltså, min kropp är ju mer van vid att få hamburgare och pommes frites. Jag måste värna om mig.” Han vrider ofrivilligt på huvudet åt hennes håll och kan inte dölja ett annalkande skratt. Hon tittar upp, möter hans blick och ler lite generat innan hon återvänder till samtalet.

Bussen kommer. Han vågar inte göra ett litet huvud knyck i tjejens riktning, som för att så där lagom coolt säga hej då, eller nått. Kliver istället på bussen med blicken ner i marken. Suckar över att man kan vara 15 och 35 år på samma gång. Struntar fortfarande i att sätta på någon musik, men låter lurarna sitta kvar i öronen. Inte för att han är för kall för att ta fram telefonen, mer för att han inte behöver distraktionen. Han värmde nog upp lite i busskuren ändå.


När han kommer in i busskuren sneglar hon lite diskret på honom genom reflektionen i glasrutan. Han ser vältränad ut. Men lite obekväm på nått sätt. Det är bara de två på hållplatsen och sen hon kom hit för tio minuter sedan har hon inte sett en annan levande själ.

Det är mörkt och kallt, klockan börjar närma sig midnatt så det är inte mycket trafik, och bussarna går sällan. Hon sitter på en sådan där ödslig hållplats som det tjatas om att hon ska undvika på kvällen. Men just nu var det här det bästa alternativet, och hon vägrar att anpassa sitt liv efter en inbillad rädsla som försöker sälja lösnummer eller vinna politiskt stöd.

Men hon är glad att hon valt att prata i telefon tills bussen kommer. Känns säkrare. Mindre ensamt. Hon hatar att hon gör det. Att hon inte är rädd, men ändå tar det säkra före det osäkra.

Lovisa babblar på om LCHF dieten och vilka underverk hon redan har märkt. Hur mycket mer energi hon har och hur många kilon hon redan har tappat. Med en nyfrälsts övertygelse drar hon exempel efter exempel. Förklarar hur hon nu verkligen respekterar sin kropp och sig själv. Det är i ärlighetens namn ganska provocerande.

Till slut tröttnar hon. Säger något ironiskt och avslutande, skäms lite för att hon inte har mer tålamod med sin vän. Killen har sneglat på henne en stund nu, och har till sist vänt sig om med ett leende. Hon ler såklart tillbaka. Det sitter i kroppen och hon har ingen som helst kontroll över om hon vill le eller inte. Det går automatiskt, så hon tittar bort och fokuserar på att avsluta samtalet i den trevligare anda som det börjat med, innan LCHF tog över.

Här kommer 65:an, och strax bakom ser hon sin buss. Hon stoppar in reflexerna i fickan och slätar ut jackan när hon ställer sig upp. Tackar Lovisa för stödsamtalet och lovar att sms:a när hon är hemma i lägenheten. Huttrar till och noterar att killen går på den andra bussen. Det är verkligen kallt ikväll!

Going crazy in the morning

About dynamics

The sun is not yet up so the big room with its whitewashed wooden walls is kind of dark. But in about an hour’s time the first sun rays will join their dance, and when they all take of their blindfolds it will be morning. With the exception of some pillows here and there, the floor is empty and there’s a light smell of something clear and fresh that lingers in the air. A couple of guys are stretching, trying to rid the night and sleep from their bodies. Others sit still and stare into inner or outer darkness, caught in thoughts or emotions. Almost 30 people are about to die and come into existence again.

She is cold and trying hard to convince herself that doing this morning mediation each and every darn day of this course will be good for her. Her mind has some serious doubts about it. Maybe she’s doing it all wrong, maybe she will waste all efforts by not giving her all for those first three horrible phases of the meditation, the painfully long first half hour. She loves the last two phases, so it’s maybe not that bad. But does she really have to breath, scream and die? Some people just aren’t very angry you know. At least they’ll work up a sweat. She will get her heart pumping. She tries to get herself into meditation mood. Observe what’s happening. That’s it, nothing more. No expectations. Ha!! Who doesn’t have expectations of dying?

The meditation starts and for 10 minutes her breath is forceful and chaotic. There is not a lot of space for air to flow through her nose. Assisting the breath with her entire body she flaps her arms, gently bouncing her knees. Keep focusing! All around her air is forced out in strong unrhythmic pulses. It’s easy to lose oneself in breathing. To stop witnessing what’s happening, to stop meditating, to be nothing but air. But she knows it’s coming and her scared mind runs around high on oxygen. She hears dragons fly through the room.

Catharsis. Go crazy. Go all in. 30 people scream their lungs out, hate, cry, talk back, laugh, kick mattresses, hit pillows, push down walls, whatever you do don’t stand still. The room starts to get hot and energy levels are rising with each roar. Have you ever heard a bunch of respectable grownups shout as loud as they can? Hold nothing back. Let shit go.

She’s relieved when the next phase starts and now all she has to do is die. Jumping up and down with her arms stretched out over her head, each hard landing on the floor is met with the mantra Hoo! This brutal compression and exhaustion of the body shake things up. Shoulders start to ache, sweat drip, her breath is short and she feel strange. Her body feels weird. She is supposed to completely exhaust herself. She doesn’t dare.

Stop! Freeze wherever you are, and be nothing but a witness to yourself. Listen to whatever comes up. Hear your true voice. Be real. Be perfectly still. She gets nauseous. Thinking she might faint. Again.

The sun starts to find her way in through the windows, filtering the air, making the room glow. A group of 30 mildly insane people start to dance. They celebrate the day. Celebrate life. Knowing that it is good to be alive. 30 brave spirits twirl. It’s a new day. It’s a new life.

A walk on New Year’s eve

About books and dreams for the new year

It was New Year’s Eve around that time in the afternoon when it starts to get dark, and though it wasn’t snowing it was freezing cold. They had decided to do the enchanted midnight walk ahead of time as both felt the roaring crowds hungry for fireworks might be a little too overwhelming.

Zigzagging between bouncers calling out menu specials, occasionally stopping to admire some colourful graffiti, they made their way through one of London’s nicer hipster neighbourhood. Hopes for 2017 were tried out loud in words, and 2016 was gently closed down by wrapping up memories, as they discussed what had been and what was to come.

At the end of the main street a small bookshop made the brave promise to stay open until 6pm all days of the year. With 15 minutes to go they entered for a quick look and perhaps some inspiration. What better way to celebrate a new year than by acquiring the promise of new worlds, adventures and experiences! A quick glance quickly turned into a dozen or so books.

Her friend had read modern classics for as long as she could remember and she herself was prone to authors that promised philosophical ideas or stories that unfold in slow motion. Because they had been friends since the beginning of time they also knew of each other’s guilty pleasures. One read harlequin novels and the other was constantly improving herself with self-help books. But this was not a shop one left with rosy cheeks. This was the type of bookshop one wanted to live in.

She thought to herself, as she had done so many times before, that working in a bookshop must be the most wonderful of all jobs. She had always idealised the romantic idea of starting up a small café, maybe set up a tiny bed & breakfast, or best of all; run a small bookshop that smelled of paper and where customers sometimes brought sweets for the dog (her dog) that always hung out at the premises.

6pm and the background music is turned off as a simple yet powerful message to those that kept picking books up for inspection. Upon paying for her books the young man behind the counter, perfectly hipster shaped and excited to leave 2016 behind, complemented her choices with “Excellent selection, and well done in such a short time!”. She thanked her newfound book-sibling and smiled about the instant feeling of comradery one gets with people that likes the same books as oneself.

As they walked back home she pondered upon the power of books. Isn’t it remarkable how books bring people together? She thought about the Tinder profile she had swiped right a few months ago. The one who in his presentation had expressed a curiosity for words. How they had shared favourite authors before asking each other what they do for a living. How they now were talking about reading books together, in a tiny book circle for two. She glanced down at her bag of books and felt her heart flutter. 2017 would be an exciting year!


Kvällsmacka på ravinens rand

Om surdegsbröd och mentala snöbollar.

I Sverige äter man levain bröd. Alltså bröd bakat på surdeg. Folk har surdegar hemma i små burkar som de matar och tar hand om. Det är den absolut konstigaste formen av husdjur jag känner till.

Gott bröd vet de (svenskar) som lever i Asien, växer inte på träd. Men i Sverige finns de på varenda liten mini-Ica. Tur för oss som håller oss med andra husdjur än surdegar. Jag puttar undan farhågor om vetemage, min tolerans för lussebullar är ändå övertygande äkta. Köper Veckans Levain bröd i en sån där påse som är mest papper men också lite plast. Tycker det känns lyxigt. Jag har dessutom kokat egen pumpamarmelad. Den smakar höst med en föraning om julen!

Kommer hem. Det är kväll, mörkt ute. Kokar te till kvällsfikat och tänder ljus. Ska skära upp levain brödet, njuta av marmeladen. Skär mig istället rejält på brödet. Alltså, kniven ligger oanvänd. Men brödskorpan är så hård och vass att det nu längst med min högra hands ringfingerspets rinner blod. Häpnadsväckande. Blodet smakar salt i jämförelse med pumpamarmeladen.

Jag känner mig avvisad av Levain. Ramlar rakt ner i en ravin av “när det till och med är svårt att fixa mackor…”. Tycker oerhört synd om mig själv och tvivlar på Sverige som mitt nya hem. Kom ihåg att det här är minuter innan matintag, så humöret är något svajigt. Men generellt sett kan jag nog ändå erkänna att jag ibland gör så. Rullar mentala snöbollar så fort att jag inte hinner stanna vid Nu Har Du Gått För Långt För Snabbt skylten. Det kan vara så oerhört oviktiga händelser som blåser upp och tar över. Temporär livskris.

Men det går såklart över. Efter ett tag. Innan jag är helt framme vid att bröd från Ica inte har något inflytande på mitt liv att tala om, och i ett försök att vinna lite sympati, visar jag senare upp min krigsskada och kommenterar att liiiite svullet är det också. Såret får en puss och blir blåst på. Det funkar utmärkt. Det onda går faktiskt helt över.

På precis samma sätt som jag rullar över stup och springer in i rondeller utan utfarter, ett par gånger i veckan eller så, kan jag lika snabbt bli så glad, eller så medryckt i något lajbans som en kul tanke eller fina kottar, att jag flyger. Flyger högt och landar mjukt. Precis som när man var barn och det gick att återhämta sig med att någon blåste lite där det gjorde ont.