Holding on to that which serves no purpose 

About being scar(r)ed for life.

It had been a rough second week. There had been emotional dramas all around and as the course progressed into what she felt was a mayhem of unresolved conflicts and unpredictable outbursts, she withdrew deeper and deeper into a cold state of fear.

With the logic of a twisted mind she told herself that this was good for her. That she allowed herself to feel fear. Probably something great, like anger (!), would come out of it. So she took care of that fear by cradling it and crouching in corners, sobbing into multiple layers of Kleenex, and by choosing to sit with some distance to the group, covering her ears when it got too much.

To be fair nothing bad had happened to her that week, nor had she discovered some terrible suppressed memory. She had only witnessed others fall down or crack. Yet in doing so she inevitably felt the chaos of rumbling feelings that lay a mere two millimeter below the surface as soon as all the participants entered the big room, where all meditations and therapeutic exercises took place. However, by being exposed to what she felt had no border or limit, the lightest shift in energy or the smallest remark simply sucked the life force out of her.

Rock bottom came when she completely lost connection with what was real. She could no longer distinguish what was her pain, a pain from the past, or something of the present, and what was other’s hurt. Naturally, she refused more and more to enter her body as there were way too few handles to hold on to, no emergency break to pull, and what met her just made her cry. There was simply no protection available, and no guarantees of survival were given.

She sat there with tunnel vision and tinnitus, could not feel a single part of her body except her high pulse that kept running all over her body. Her hands shook, shoulders were tensed and her stomach a tight not. She cried (a lot) yet she wasn’t entirely sure why, but the waterworks kept coming. In a place like this, where there’s always someone on the floor crawled up in fetal position bawling their eyes out, she thought her reactions were a sign that she was normal.

Professional advice: Give this feeling you’re experiencing a movement and a sound. 

But how does one give a sound to the loudest silence you’ve ever heard? What movement represents that of frozen terror?

Ironically, the theme of this second week was about staying in touch with your body. An easy one she had thought, as she truly loved the body she was currently in possession of. Yet somehow, she had spent most of the week dissociated from herself. Had it not been for a couple of brilliant exercises that gave her exactly what she needed, some truly amazing insights, then she’s not sure she would have dared to continue. Had it not been for the post-course, unwavering support of the best psychologist she knew, then she probably would not had felt so good about going back up there again.

This friend of hers, because that is truly what the psychologist was, had a practice named Kintsukuroi. To repair with gold. To repair the cracks with gold to make the once broken object more valuable by letting the scars be the unique point of beauty. She loved this idea. He friend helped her understand what had gone wrong for her that week and what she could do differently. She was not afraid to face her pain and fear, but she had completely misunderstood what it meant to take care of your own feelings.

Professional advice that feels doable: When it gets too much; move around a little. Start communicating what is going on.

Now, a month later, I feel ready for the third week. For seven days straight we will connect with our inner child and poke around in the deepest of wounds, the longings of the child. Everyone say this is the toughest one, and one of the best. Prepare for endless sadness and anger.

I am ready. Nervous, yet confident in my survival skills.

2017-03-14
Scarecrow spotted in Bali, Indonesia.

I en busskur

Om att inte vara rädd.

En ganska händelselös torsdag höll på att lida mot sitt slut. Väskan med träningskläder hängde tungt över ena axeln. Spellistan hade tagit slut för ett litet tag sedan så han stod med tysta iPhone-lurar i öronen. Det var mörkt och så kallt att han inte ville ta fram telefonen för att sätta på något nytt. Bussen skulle ändå snart komma.

Han ville ställa sig inne i busskuren, någon liten grad varmare blir det ändå. Han sneglade in på tjejen som satt och pratade i sin telefon. Någon gång, han minns inte när, hade han lärt sig att ensamma tjejer, speciellt på kvällen, blir rädda av främmande män. Just nu var han kanske en främmande man? Det har ju mycket med plats att göra, och den här hållplatsen var ödslig. Omgiven av skog och den tråkiga stora bilvägen gjorde att ingen spontant promenerade förbi. Typisk en sådan där hållplats man kanske skulle undvika sent på kvällen. Som tjej alltså. Han hatade den där känslan av att vara misstrodd. Oskyldigt anklagad. Så han försökte se extra normal och ofrämmande ut. Tänkte också att det var orättvist att han behövde tänka så där, och anstränga sig.

Han huttrade till ljudligt och gick in i kuren. Ställde sig med blicken vänd mot det håll som bussen skulle komma ifrån, men försökte ändå se efter i ögonvrån hur tjejen reagerade. Om hon reagerade. Han lyssnade. Hon pratade norrländska. Verkade helt ointresserad av hans intåg i busskuren. Hon verkade prata med en väninna. Skrattade obekymrat och var så uppslukad av sitt samtal att hon inte märkte eller brydde sig om att han sneglade på henne.

Nu var det bara två minuter kvar tills bussen skulle komma. Han kom på sig själv med att önska bussen sen. Ville få lite mer tid med tjejen. Började fila på något att säga. Vart ska du då? Verkligen kallt ikväll! Snygg jacka du har. Ursäkta, jag undrar bara vart du köpt dina reflexer, jag behöver själv skaffa några till löprundorna, man syns ju knappt så här års.

Fan. Bara galningar och obehagliga främmande män pratar reflexer, eller över huvud taget pratar, på en busshållplats.

Genom tankarna hör han henne förklara med allvarlig och bestämd stämma, men med den där lite släpiga tonen som alla norrlänningar har “Men alltså, min kropp är ju mer van vid att få hamburgare och pommes frites. Jag måste värna om mig.” Han vrider ofrivilligt på huvudet åt hennes håll och kan inte dölja ett annalkande skratt. Hon tittar upp, möter hans blick och ler lite generat innan hon återvänder till samtalet.

Bussen kommer. Han vågar inte göra ett litet huvud knyck i tjejens riktning, som för att så där lagom coolt säga hej då, eller nått. Kliver istället på bussen med blicken ner i marken. Suckar över att man kan vara 15 och 35 år på samma gång. Struntar fortfarande i att sätta på någon musik, men låter lurarna sitta kvar i öronen. Inte för att han är för kall för att ta fram telefonen, mer för att han inte behöver distraktionen. Han värmde nog upp lite i busskuren ändå.

2017-02-02

När han kommer in i busskuren sneglar hon lite diskret på honom genom reflektionen i glasrutan. Han ser vältränad ut. Men lite obekväm på nått sätt. Det är bara de två på hållplatsen och sen hon kom hit för tio minuter sedan har hon inte sett en annan levande själ.

Det är mörkt och kallt, klockan börjar närma sig midnatt så det är inte mycket trafik, och bussarna går sällan. Hon sitter på en sådan där ödslig hållplats som det tjatas om att hon ska undvika på kvällen. Men just nu var det här det bästa alternativet, och hon vägrar att anpassa sitt liv efter en inbillad rädsla som försöker sälja lösnummer eller vinna politiskt stöd.

Men hon är glad att hon valt att prata i telefon tills bussen kommer. Känns säkrare. Mindre ensamt. Hon hatar att hon gör det. Att hon inte är rädd, men ändå tar det säkra före det osäkra.

Lovisa babblar på om LCHF dieten och vilka underverk hon redan har märkt. Hur mycket mer energi hon har och hur många kilon hon redan har tappat. Med en nyfrälsts övertygelse drar hon exempel efter exempel. Förklarar hur hon nu verkligen respekterar sin kropp och sig själv. Det är i ärlighetens namn ganska provocerande.

Till slut tröttnar hon. Säger något ironiskt och avslutande, skäms lite för att hon inte har mer tålamod med sin vän. Killen har sneglat på henne en stund nu, och har till sist vänt sig om med ett leende. Hon ler såklart tillbaka. Det sitter i kroppen och hon har ingen som helst kontroll över om hon vill le eller inte. Det går automatiskt, så hon tittar bort och fokuserar på att avsluta samtalet i den trevligare anda som det börjat med, innan LCHF tog över.

Här kommer 65:an, och strax bakom ser hon sin buss. Hon stoppar in reflexerna i fickan och slätar ut jackan när hon ställer sig upp. Tackar Lovisa för stödsamtalet och lovar att sms:a när hon är hemma i lägenheten. Huttrar till och noterar att killen går på den andra bussen. Det är verkligen kallt ikväll!

Det är helt otänkbart

Om att säga som det är.

Flickan svarade ärligt: Jag kommer att dö på fläcken om det händer.

Vännen, som var modig och klok, satt med kaffekoppen i båda händerna och frågade: “Känns det så? Är det vad som skulle hända om det otänkbara skulle hända till exempel just nu på det här caféet?” “Ja, svarade flickan med en suck och tittade ner på händerna som låg hårt knutna i knät. Kanske öppnar sig marken och jag faller ner i ett sjunkhål, eller så löses jag upp, splittras och går upp i intet.” Vännen släppte inte flickan med blicken och frågade “Skulle du kunna gå härifrån istället, gå bort från det fasansfullaste?”

Flickan ville inte dö, så hon tog ett djupt andetag och kände efter med händerna om kroppen var kvar eller om den redan hade börjat lösas upp – bara av att tala om det otänkbara. Hon sneglade mot café entrén för att bekräfta att det verkligen inte höll på att hända, och hon konstaterade lättat att hon definitivt fanns kvar rent fysiskt. Armar och ben satt på plats. Håret hängde över axlarna och när hon strök bort några slingor från ansiktet kunde hon vara båda två samtidigt. Hon kunde vara 17 år med hopplösheten i varje andetag och hon kunde vara 33 år med hela livet framför sig.

Flickan tänkte efter ordentligt. Hon resonerade kring vad som var praktiskt, möjligt, och vad som var rimligt att hon skulle klara av att göra om det otänkbara hände. Nu var hon ju ändå vuxen, så situation var onekligen annorlunda. Hon kände att vännens mod smittade av sig, och hon tillät sig att i några minuter fantisera om en värld där hon skulle önskat sig hulk-styrka istället för osynlighetsmantlar. En tid där hon skulle kunna vråla så högt att rädslan pressades ur hennes som en tryckvåg. En plats där skam är vedträn som kan läggas på livselden närhelst man behöver lite extra energi, eller bara vill bli av med den förlamande skitkänslan.

11-28 fika på Hardware (2)

Med vännen som ledsagare vågade flickan berätta precis hur det kändes, även om hon tyckte att hennes känslomässiga resonemang ibland lät både barnsligt, orimligt, hemskt eller töntigt. Hon censurerade inget, för vännen var en sån där vän som klarar av allt. Som alltid stannar.

Hmm, flickan tittade upp. Känslan av skam som förlamat hennes själ och skapat en isande rädsla under så många år började faktiskt smälta undan. Den fanns kvar, hon kunde se den, men hon såg den med lite mer distans. Det blev tydligt hur orimlig den i viss mån var. Sjunkhål är trots allt inte så vanliga på caféer, och med undantag för Buddha, så har ingen helt gått upp i intet så vitt hon kunde komma på. Vad hade precis hänt? Hade de stuckit hål på en illusion?

“Det känns faktiskt bättre nu” sa hon lite förvånat och höll nästan på att bli generad över hur galet allting var. “Vad skönt, sa vännen, ibland behöver man säga högt precis hur det känns, vad det är man är rädd för. Ibland behöver man säga högt hur alla möjliga och omöjliga scenarier skapar en så katastrofal framtid att man av ren och skär överlevnadsinstinkt stänger av. Att den där hårda attityden är en rustning som skyddar mot själsliga troll.” Flickan nickade och hörde hur hennes rustning skramlade kring anklarna under bordet. “Men trollen spricker i ljuset.”

Flickan tänkte att det otänkbara är ett troll. I ärlighetens namn är hon lite rädd för spöken, men hon är inte rädd för troll. Hon tittade ut genom café fönstret och såg världen lunka förbi i behaglig takt, hon såg sin egen spegelbild och sträckte lite på sig. Här sitter en modig kvinna, med världens bästa vän. Här spricker troll.