Tills huvudet ramlar av

Om att dansa sig in i kroppen.

Vi var en liten grupp främlingar som samlats i den finaste gymnastiksal jag någonsin varit i. Det var ett rött gammal trähus med många, stora fönster längs med två av väggarna. Utanför fönsterna glimrade vattnet på älven och solen sken så att Göteborg såg så där blått och krispigt ut som jag tänker mig att Håkan Hellström kanske sjunger om ibland. Praktiska grova vita nät satt över fönsterna runt hela salen och bidrog lika mycket till känslan av att vara nära havet som lugnade en själ som min som lätt oroar sig över hur klurigt det kan bli om man vill spela fotboll i ett rum med väldigt många fönster som väldigt lätt kan gå sönder.

Men nu skulle vi ju inte spela fotboll. Vi skulle göra en aktiv meditation kallad 5 Rythm Dance. Genom att röra sig till musik i 5 olika steg; flöde, staccato, kaos, lyriskhet och stillhet, skapas en sorts våg av energi som tar dansaren genom känslouttryck där huvudet får ta en paus medan kroppen kan hitta hem. Det liknar frigörande dans, så egentligen handlar det mer om att bara röra på kroppen än någon sorts specifik form av dans. Men det blir ju ändå dans när musiken pulserar och kroppar svajar, skakar, gungar och provar nya sätt att ta sig fram på. Och det blir väldigt meditativt när du uteslutande fokuserar på din kropp och vad den vill göra i just det här ögonblicket, när ögonblicket varar i två timmar.

Jag har tänkt mycket på det här med tänkandet och kännandet de senaste veckorna. Att tänka är mitt sätt att leva. Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag. Länge trodde jag faktiskt att jag inte hade känslor, att jag stängt av dem nån gång för länge sedan och sedermera främst tagit mig fram på rutin och logik. Men i och med en 30-års kris, alltså, egentligen är det orättvist att ge just den krisen ett så väletablerat namn och begrepp som 30-års kris. Egentligen var det nog bara en kris i raden av många, eftersom livet ofta är lite krisigt, speciellt om man envisas med att inte kännas vid sina känslor, då rinner det över lite här och där, lite då och då.

Hur som helst visade det sig att jag har alldeles kolossalt mycket känslor. Kanske inte helt oväntat för dem som känner mig, men jag var minsann förvånad, nästan lite chockad. Dessutom visade det sig vara känslorna som har varit och är drivkraften i princip alla mina beslut. Och min intuition, som jag verkligen värderar högt, bygger uteslutande på att jag kan lita till min spontana känsla för vad som är rätt.

Så jag har alltså känslor, i ett brett register. Jag kan också förstå och följa dem. Ibland. Om jag slappnar av och litar på mig själv, följer mitt hjärta som de mer känslosamma av oss skulle säga. Så varför är det så in i helsike svårt att hålla sig kvar i kroppen? Stanna i känslan tills den blir tillräckligt tydlig för att huvudet ska sluta med evighetsmonologen kring tänkbara alternativ och ett problematiserande av allt till en nivå av absurdum.

Tillbaka till gympasalen. Musiken har dragit igång och min vana trogen står jag i ett hörn. Jag gillar hörnen. De ger en känsla av trygghet och stöd. Men idag står jag i hörnet där de båda fönsterväggarna möts. Just detta hörn ger även en känsla av frihet och energi med all dess luft och rymd från nätinrutade megafönster. Vi värmer upp och börjar vända blicken inåt. I dans går det relativt snabbt för mig att släppa taget om omgivningen och låta kroppen ta över. Händerna glider iväg utåt, uppåt, och tar plats. Jag tar plats. Det ger en känsla av frihet som får bröstkorgen att vidgas och jag andas djupare. Snart fylls rummet av energi och det spritter i benen när vi rör oss runt och det går att prova helt nya sätt att röra sig på. Det går att känna vart i kroppen det rör sig. Vi fokuserar på fötterna. Mina tår sveper runt i cirklar över ett trägolv fyllt med streck som säkert betyder nått viktigt om man spelar fotboll, men som blir till redskap, en lekplats för fötter som hittar nya vägar och ett hjärta som slår, slår, slår. Jag svajar från höften, svänger med huvudet och går högt, högt upp på tårna. Lyfter mot taket. Kan inte sluta le. Sjunker ihop, känner musklerna i benen, i ryggen, och glider iväg. Känner att golvet bär. Att livet bär.

Ibland behöver jag dansa i två timmar för att förstå vart kärleken sitter, att jag kan tacka nej till jobb jag inte vill ha, hur enkelt det är att göra det svåraste, hur svårt det kan vara att göra det enklaste. Ibland behöver jag dansa i två timmar tills huvudet äntligen ramlar av och kroppen tar över. Ibland är det är först när kroppen tar över som jag kan se med hjärtat, lyssna med ögonen, låta själen tala och förstå mig själv.

2017-04-10 5rythmdancemandala
Image copyright: 5Rythms Global  – 5rhythms.com

Kameler, axelskak och höftcirklar

Om att svänga loss.

När den arabiska popmusiken börjar strömma ut ur högtalarna känner jag rent fysiskt basen i kroppen. Rummet här har högt till tak så när musiken väller ut fylls hela salen. Vi är längst upp i det gamla sekelskifteshuset i Majorna. Fönsterna längs ena väggen är stora men allt man kan se utanför är den mörka himlen. Sorlet från biltrafiken på gatan nedanför och från övriga musikanter i huset dränks fullständigt av trummornas intensiva takt och ett högt ululation-rop som engagerat sprider sig runt om i rummet.

Alla kvinnor som står utspridda i rummet börjar röra på kroppen i takter som är svåra att räkna, med lätta att känna när man lyssnar till melodierna. Höfter värms upp och axelskaken blir yvigare. Höftsjalar med mynt skramlar och långa kjolar sveper över golvet. Med rullande höft och mjuka böljande armar går det att helt förlora sig i musiken och låta den bära bort och lyfta fram. Det här är så ofantligt svängigt.

Jag har placerat mig längst fram till vänster. Den långa spegelväggen räcker inte hela vägen fram hit till hörnet med högtalaren, så det finns ingen reflektion att distrahera sig med. Vet jag vart jag har min kropp, behöver jag inte någon spegel, jag blir friare utan den. I det här hörnet lär jag mig arabiska rytmer genom att känna vart i kroppen de börjar och slutar.

Att dansa är som en högintensiv kroppsscannings meditation. Jag känner efter vad höften gör och försöker hitta någon plats kring min höft att fokusera på, en känsla eller en muskel som jag kan hitta en puls i. Samtidigt försöker jag frikoppla resten av kroppen och ger mig på ett annat rörelsemönster med armarna och axlarna.

Ibland ser det fantastiskt odansant ut. Det kan vara stört omöjligt att få till en böljande rörelse med hela kroppen samtidigt som armarna graciöst ska sväva runt i luften och höften håller den traditionellt skakiga snabb-takten. Det blir för mig istället hackigt och kantigt, jag glömmer av kroppsdel efter kroppsdel och hamnar i något som mer ser ut som ett upprätt epilepsianfall. I nästan samtliga dessa fall uppstår även en enorm hjärntrötthet och jag bannar mig själv för att låta huvudet styra när det ändå är i kroppen rytmen sitter.

Men oftast är det så bekvämt att jag vill stanna för alltid i just den här musiken. Trummorna bär, rytmerna lockar fram energi och även om jag inte förstår ett ord av den arabiska sången så kan jag känna glädjen spritta rakt från högtalaren och in i själen. Det är få gånger i livet jag är så tacksam över min kropp som vid just dans. Hur magiskt det ändå är att få finnas till i musik!

2016-12-07-ulrika-fran-shaking-sahara
Ulrika Hellquist från Shaking Sahara (www.shakingsahara.com). Fotograf: Eva S Andersson

And you are?

About beginning a new chapter.

She did feel a bit nervous, stepping in to the yoga shala at 7.30am on her first day of yoga teacher training. There was tension in her shoulders, her heart was louder than normal and she smiled at everyone including her own reflection in the mirror and a statue. She felt pressured by herself to fully be herself, to show her true colours and let herself be seen as she is. And she wanted to be perfect. Or at least great. Outstanding in some way.

In an effort to give her nervousness space, recognising her emotion without letting it control her entire being, she asked herself why she was nervous and realized it was not about spending a month with a bunch of strangers. It was something else. Her sense of importance around her upcoming achievements lived inside a bubble she recognized as her Future. Her nervousness centred around the idea that if she hated this, or worse – sucked at it, the bubble would burst.

IMG_7783 (3)
Walking over to Taksu, where my yoga training takes place, on a cool wet morning.

She took a deep breath, filling her lungs with “jungle air” as the yoga school was located in an oasis of greenery right in the middle of hippie-town Ubud, Indonesia. She reminded herself that even though this situation in some ways were a new one, this was far from her first life-transition, and she was not in completely unknown territories. It was more like coming back to where she had started, that place she somehow always had circled around or kept coming back to.

The group was small, 8 students, 3 teachers undergoing teacher-training- training, a beautiful course leader that moved like a prima ballerina, and the owner, a strong willed lady with passionate fire in her eyes.

She listened to the noisy roosters calling out to each other as they roamed the bushes around the shala. In the middle of the shala a beautiful flower mandala became the centre point around which yoga mats had been placed in a circle. They had been told to sit quietly in meditation, so it was tricky to get a feeling of who these people were. There would of course be some sort of introduction, where they would all have to say their name, where they’re from and something else – maybe their favourite chakra, or the colour of their aura (this is Ubud after all). She contemplated different ways to present her own current situation.

Option A. I’m Swedish, I’m in my mid 30’s and I’m about to move back to my mum’s house in Sweden. I don’t really have a job, but I think I know what direction I’m heading in. I love yoga but I stopped all the other hippie-nonsense about a decade ago, and I am now worried that I have regressed in a desperate attempt to find my footing again after a divorce that broke my heart and in many ways shattered my reality. I have two cats, and I want many more. But I can’t because I’m allergic.

Option B. I was born in Sweden but I have lived abroad for the most part of my life, spending the last 9 years in Singapore. Moving from a successful career in the corporate world to the glorious mayhem of starting up my own business in the health and wellness sector, I’m on my way to move back to Sweden. With a lot more than 10,000 hours of emerging myself in a fairly expansive selection of everything from crystals and healing with herbs, to self-help and the 4-hour approach, as well as religion, psychological therapies and scientific research – feel free to ask me anything about physical, emotional or spiritual wellbeing! I have two fur-kids, my cats Batcat & Robyn.

She decided that option B was the better one. And she remembered something Brené Brown talked about in her book Rising Strong. Permission slips. Giving yourself permission, and actually writing that down, keeping the note in your pocket. She silently wrote hers on a note to be placed in a pocket of her heart.

I give myself permission to try, fail and succeed.

jungle fish
Off day exploration around Ubud, here at Jungle Fish.

Frustrated penguins and sleeping swans

About challenges.

I was laying belly down on my yoga mat, with one leg stretched out and back, the other one bent under me (pigeon pose). Some people use this pose to rest and they comfortably sink down to the floor with their arms stretched out in front of them, a gentle smile on their relaxed faces. Yin yoga calls this pose the sleeping swan, and it always makes me think of the ballet Swan Lake. Personally however, I use a block under the thigh of my bent leg, and I am on my forearms intensely wishing time will speed up. On good days I feel like a frustrated penguin.

When being asked to challenge myself, what often springs to mind is toughness, having discipline to sustain, leaning in to discomfort, strength, overcoming, no pain no gain, difficulties. Worst case, my mind starts to travel the roads of disappointments, battles lost, and challenges that were too much.

The teacher tells me to stay with my breath, and direct my attention to the area that calls out the most for attention. Yeah I know, I think to myself, and intensify my wish for time to move faster.

”Remember that challenges are opportunities for growth and new achievements.”

Time stops. In a good way. I realize I am not in pain, I’m just uncomfortable. I start stretching my arms out in front of me and slowly sink to the floor like a swan. This is gold. Uncomfortable and challenging, pure gold.

It is surprisingly easy to forget that by challenging ourselves, we also get a courage boost, maybe even some gratitude. I was there, I chose to try, I did my best. It has nothing to do with the difficulty level of the task, and it has nothing to do with the end result. It is also not a challenge if you’re not experience some form of resistance.

Some challenges give me growing pains. Others set me free. The best part is I won’t know which one I’m up against, until I try

05-28 Svansjön ballet
Irina Kolesnikova, prima ballerina of the St. Petersburg Ballet Theater as the white swan in the Swan Lake.

Namaste och välkomna

Vi börjar alla dagar kl 7.25 med meditation, andnings övningar och yoga. Kl 10 är det frukost följt av lektion i yoga filosofi och anatomi. På eftermiddagarna har vi yoga workshop, övar på att lära ut yoga samt finslipar vår egna teknik. Samtliga kvällar spenderas med att göra färdigt de uppgifter som ska lämnas in varje vecka och förbereda morgondagens klasser. Söndagarna är lediga. Då utforskar vi Bali och jämför stressnivåer.

Wake up.

Kick ass.

Be kind.

Repeat.

B. K. S. Iyengar yoga