Så som i himmelen, så ock på jorden

Om kärlek.

De flög till New York. Det var hennes 30-års present. Det var 10 underbara dagar i världens bästa och mest spännande stad. Sen gjorde hon slut. Det skulle dröja ett halvår innan han flyttade ut och tre år innan de officiellt var skilda.

Hon tänkte att hon säkert skulle hitta någon jättesnabbt och innan hon visste ordet av skulle hon sitta där med en ny man, ett nytt liv, och nya drömmar. Lycklig och med tindrande ögon skulle hon säga “nu förstår jag varför det behövde ta slut, annars hade jag ju aldrig kunnat sitta här idag”.

Man har ju hört att det går snabbt för folk runt 30-års åldern. Vi vet mer vad vi vill ha, och vi är mer redo för förhållanden. Klockan tickar *diskret blick mot livmodern* och det liksom bara rullar på. Men det hade verkligen inte alls rullat på för henne. Det hade stormat och varit stiltje, underbart och katastrofalt om vartannat.

Med viss fasa såg hon på singlarna runt henne som valde att vara särbo med den nya eftersom det är gött att inte behöva anpassa sig till någon annans vanor. Hon lärde sig vad varannan-vecka-föräldraskap innebär. Med förundran, och ibland förakt, såg hon på dem som kunde nöja sig och bli lyckliga. Hon försökte verkligen, hon vågade i alla fall försöka. Med djup avund såg hon på dem som hittade rätt. Hon längtade. Men ändå stod hon där och såg på sig själv i spegeln med en irriterat växande besvikelse.

Hon hade spenderat så oerhört mycket tid på kärleken. Framför allt på att i sin ensamhet, med eller utan ett förhållande runt halsen, analysera vad som är rätt, hur det egentligen borde vara och om hon någonsin skulle förändras. Men bortsett från en hel del trevliga minnen, såväl fysiska som emotionella, var hon osäker på om hon över huvud taget hade lärt sig något alls om kärlekens mysterium.

En man som tror på reinkarnation hade en gång sagt till henne: “Du är en av dem som minns hur kärlek känns i himlen. Det måste vara jobbigt att försöka återskapa den känslan på jorden, med våra brister och begränsningar.” Hon hade först blivit förolämpad. Tolkat det som att hon levde med film-inspirerade illusioner och ouppnåeliga ideal. Att hon älskade som en fjortis.

Men kanske var det lite sant ändå. Hon upplevde kärlek som något utom denna världen, något himmelskt. Som en oändligt stärkande frihet. Som ett självpåtaget ansvar så underbart betungande att livet ibland behövde pausas bara för att kärleken skulle kunna fortsätta. En himmelsk näralivet upplevelse. Som essensen av att vara människa.

Att kärlek också handlar om att ibland diska när det egentligen är den andres tur. Att det handlar om att tro och stötta när den andra inte riktigt vågar. Att det handlar om att vilja sova i den andres t-shirt. Det fattade hon också. Det var den enkla biten på något sätt.

Ändå satt hon nu där igen, med spruckna drömmar och värkande hjärta.

2017-03

 

Jingaling around

About Christmas cards

I’ve got a thing for December. There is a certain greatness this time of the year. A communal sense of joyous wonder sprinkled with calmness, combined with bottomless loneliness, stress and agony. It’s a time of raw emotions. It is the most wonderful time of the year.

It is also the time when I reflect back on what has happened and where I am in life. I write myself a Christmas card that I read the following year. Earlier this month I happily wrote down lots of well wishes for myself, that I’ll receive in December next year. I wrote that I believe in myself, that I have the strength and bravery needed to fully commit to the personal development course that starts in January and ends in June 2018. I wished for clarity and calmness in my career choices. I hoped for blossoming love. I almost wrote down something about a dog. And I thanked myself for living my life with passion and as authentically as I possibly can.

A few days after finishing the holiday greetings I excitedly opened the card I wrote myself last year. It started something like “this has been a rough year”. The card continued telling me about some tough decisions, what good and bad had happened, and it ended with a note on how I was longing for, and looking forward to change. I did not know it when I wrote the card back in November 2015, but that wish was to be granted many times over.

2016 has been all about change, changes and changing. All for the better I would say. All courageous steps towards the unknown have been rewarding yet not always easy. There are of course days when I question my choices. When I wonder what on earth I was thinking. Why did I leave that perfectly fabulous life in Singapore? It stings the most when I get the feeling I am not quite here yet. When I realize that what I miss the most about my old life, is myself. Yet it is nothing but wonderful to be here, to find myself here, and I wouldn’t change it for the world.

 

Fyra kaffe och en begravning

Om att orka ta farväl.

Hon vaknade för vad som kändes som den 511 gången de senaste 7 timmarna, och hon undrade uppgivet om hon hade ork kvar att försöka sova. Hon ger upp. Hon går upp.

Solen sken som vanligt och den förbannade jävla värmen lyckades sippra ner hela vägen in i tunnelbanan. Det var varmt precis över allt. Hon svettades och ångrade att hon inte druckit något innan hon gick hemifrån. I vanlig ordning var hon först på plats och satte sig i en torr, surrande aircon och beställde kaffe. När han kom, med försenings-ursäkter och en stel yta av motvilligt farväl beställde de frukost och spenderade någon dryg timma med att minnas stunder som varit, kallprata om det som är, och effektivt undvika det som hade kunnat bli och vad som väntar.

De tar farväl, och hon tar bussen. I tre år har hon nästan varje morgon suttit längst fram på den andra våningen på bussen som tog henne till jobbet. Ofta kunde hon få samma plats även på vägen hem, och ändå kände hon nu en barnslig lycka över att hon igen fann just den platsen ledig. Hon njuter av att kunna resa bland trädkronorna, och att hålla i sig i svängarna för allt man är värd.

img_7654-1

Framme. Istället för att ta trapporna upp till hemmet går hon in på caféet som nästan känns som hemma det med. Sätter sig vid ett litet bord längst in, försöker stänga ute sorlet och hon fipplar runt med väskan, laddaren, skrivboken. En cappuccino landar plötsligt på bordet och hon får knipa så hårt hon kan med tårna för att inte börja gråta över känslan av tillhörighet. Thanks dude, I love you! Han ler, You’re welcome, do you need some food? Nej, hon ler och skakar på huvudet.

Hon överväger att texta vännen och säga att hon inte hinner. Den vänligare versionen av jag orkar inte. Men samvetet för varsamt tvångströjan över hennes huvud. Hon lämnar dricks, vinkar till personalen, talar inte om att hon ska flytta, att hon inte kommer att komma tillbaka. Hon ger sig iväg och möter vännen inne i stan. De tar en kaffe. Säger farväl. Vi hörs, lycka till med allt, vilken härlig tid vi haft tillsammans, om du kommer förbi… jag kommer sakna dig.

Det är kväll och hon är trött. Hon vilar en stund innan middagen men kan inte riktigt slappna av. De får ett bord på uteserveringen. Hon tänker att det kanske är bra att passa på. Njuta av värmen. De äter middag och skålar för det nya livet. Men de pratar mest om det gamla livet som de har nu. Det är tryggt och känns fint. Hon får en present och hon tänker att det är något speciellt med människor som tar mötet med den andra på allvar. De fortsätter skålandet och när hon flera timmar senare ligger på madrassen i den tomma lägenheten ångrar hon att hon beställde kaffe på maten. Alkoholångorna luckras upp i koffeinet och hon har svårt att sluta tänka på de människor hon tagit farväl av.

Det är först när hon lämnat landet och checkat in på hotellet i Bali som det släpper. Hon sover länge. Det känns som hon har varit på en oerhört lång begravning. Dimman lättar. Nu kan hon minnas med glädje det som varit. Fälla en tår när saknaden river till. Börja vänja sig vid att vara utan. Börja något. Äntligen. Nu börjar något!

The End

About saying goodbye

She didn’t want to throw a farewell party. This wasn’t a moment she felt like celebrating. And parties often made her very tired. In this time of packing up, letting go, and finding closure, she had absolutely no will or energy at all to throw a party.

It also surprised her that all those questions about where she would want go for lunch, coffee or dinner, since she was leaving, they made no sense to her. She appreciated the gesture, but she had no particular wish of going to specific places coloured by memories of past years. Her only desire that could be linked to a nagging feeling of what would soon be out of reach, was to see, hug, and speak to the people she said goodbye to. Popiahs, noodles, curries and mango sticky rice were simply logistics or facilitators of what she truly found meaningful. Spending time with the wonderful people that had become who and what she called home.

Yet she had cravings. She spent a lot of time riding busses. And she argued with taxi uncles about what road to take, because even though they were not the fastest or best way to take, some roads and sceneries filled her chest with air. Those airy breaks gave her a light feeling of peace in a time where most encounters during the day were goodbye’s that in addition to being wonderful, also made her chest tighten, her heart sink and her soul worry about what would be lost, found and forgotten.

She craved for an end to this dreaded ending.

IMG_4658