Tills huvudet ramlar av

Om att dansa sig in i kroppen.

Vi var en liten grupp främlingar som samlats i den finaste gymnastiksal jag någonsin varit i. Det var ett rött gammal trähus med många, stora fönster längs med två av väggarna. Utanför fönsterna glimrade vattnet på älven och solen sken så att Göteborg såg så där blått och krispigt ut som jag tänker mig att Håkan Hellström kanske sjunger om ibland. Praktiska grova vita nät satt över fönsterna runt hela salen och bidrog lika mycket till känslan av att vara nära havet som lugnade en själ som min som lätt oroar sig över hur klurigt det kan bli om man vill spela fotboll i ett rum med väldigt många fönster som väldigt lätt kan gå sönder.

Men nu skulle vi ju inte spela fotboll. Vi skulle göra en aktiv meditation kallad 5 Rythm Dance. Genom att röra sig till musik i 5 olika steg; flöde, staccato, kaos, lyriskhet och stillhet, skapas en sorts våg av energi som tar dansaren genom känslouttryck där huvudet får ta en paus medan kroppen kan hitta hem. Det liknar frigörande dans, så egentligen handlar det mer om att bara röra på kroppen än någon sorts specifik form av dans. Men det blir ju ändå dans när musiken pulserar och kroppar svajar, skakar, gungar och provar nya sätt att ta sig fram på. Och det blir väldigt meditativt när du uteslutande fokuserar på din kropp och vad den vill göra i just det här ögonblicket, när ögonblicket varar i två timmar.

Jag har tänkt mycket på det här med tänkandet och kännandet de senaste veckorna. Att tänka är mitt sätt att leva. Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag. Länge trodde jag faktiskt att jag inte hade känslor, att jag stängt av dem nån gång för länge sedan och sedermera främst tagit mig fram på rutin och logik. Men i och med en 30-års kris, alltså, egentligen är det orättvist att ge just den krisen ett så väletablerat namn och begrepp som 30-års kris. Egentligen var det nog bara en kris i raden av många, eftersom livet ofta är lite krisigt, speciellt om man envisas med att inte kännas vid sina känslor, då rinner det över lite här och där, lite då och då.

Hur som helst visade det sig att jag har alldeles kolossalt mycket känslor. Kanske inte helt oväntat för dem som känner mig, men jag var minsann förvånad, nästan lite chockad. Dessutom visade det sig vara känslorna som har varit och är drivkraften i princip alla mina beslut. Och min intuition, som jag verkligen värderar högt, bygger uteslutande på att jag kan lita till min spontana känsla för vad som är rätt.

Så jag har alltså känslor, i ett brett register. Jag kan också förstå och följa dem. Ibland. Om jag slappnar av och litar på mig själv, följer mitt hjärta som de mer känslosamma av oss skulle säga. Så varför är det så in i helsike svårt att hålla sig kvar i kroppen? Stanna i känslan tills den blir tillräckligt tydlig för att huvudet ska sluta med evighetsmonologen kring tänkbara alternativ och ett problematiserande av allt till en nivå av absurdum.

Tillbaka till gympasalen. Musiken har dragit igång och min vana trogen står jag i ett hörn. Jag gillar hörnen. De ger en känsla av trygghet och stöd. Men idag står jag i hörnet där de båda fönsterväggarna möts. Just detta hörn ger även en känsla av frihet och energi med all dess luft och rymd från nätinrutade megafönster. Vi värmer upp och börjar vända blicken inåt. I dans går det relativt snabbt för mig att släppa taget om omgivningen och låta kroppen ta över. Händerna glider iväg utåt, uppåt, och tar plats. Jag tar plats. Det ger en känsla av frihet som får bröstkorgen att vidgas och jag andas djupare. Snart fylls rummet av energi och det spritter i benen när vi rör oss runt och det går att prova helt nya sätt att röra sig på. Det går att känna vart i kroppen det rör sig. Vi fokuserar på fötterna. Mina tår sveper runt i cirklar över ett trägolv fyllt med streck som säkert betyder nått viktigt om man spelar fotboll, men som blir till redskap, en lekplats för fötter som hittar nya vägar och ett hjärta som slår, slår, slår. Jag svajar från höften, svänger med huvudet och går högt, högt upp på tårna. Lyfter mot taket. Kan inte sluta le. Sjunker ihop, känner musklerna i benen, i ryggen, och glider iväg. Känner att golvet bär. Att livet bär.

Ibland behöver jag dansa i två timmar för att förstå vart kärleken sitter, att jag kan tacka nej till jobb jag inte vill ha, hur enkelt det är att göra det svåraste, hur svårt det kan vara att göra det enklaste. Ibland behöver jag dansa i två timmar tills huvudet äntligen ramlar av och kroppen tar över. Ibland är det är först när kroppen tar över som jag kan se med hjärtat, lyssna med ögonen, låta själen tala och förstå mig själv.

2017-04-10 5rythmdancemandala
Image copyright: 5Rythms Global  – 5rhythms.com

Kameler, axelskak och höftcirklar

Om att svänga loss.

När den arabiska popmusiken börjar strömma ut ur högtalarna känner jag rent fysiskt basen i kroppen. Rummet här har högt till tak så när musiken väller ut fylls hela salen. Vi är längst upp i det gamla sekelskifteshuset i Majorna. Fönsterna längs ena väggen är stora men allt man kan se utanför är den mörka himlen. Sorlet från biltrafiken på gatan nedanför och från övriga musikanter i huset dränks fullständigt av trummornas intensiva takt och ett högt ululation-rop som engagerat sprider sig runt om i rummet.

Alla kvinnor som står utspridda i rummet börjar röra på kroppen i takter som är svåra att räkna, med lätta att känna när man lyssnar till melodierna. Höfter värms upp och axelskaken blir yvigare. Höftsjalar med mynt skramlar och långa kjolar sveper över golvet. Med rullande höft och mjuka böljande armar går det att helt förlora sig i musiken och låta den bära bort och lyfta fram. Det här är så ofantligt svängigt.

Jag har placerat mig längst fram till vänster. Den långa spegelväggen räcker inte hela vägen fram hit till hörnet med högtalaren, så det finns ingen reflektion att distrahera sig med. Vet jag vart jag har min kropp, behöver jag inte någon spegel, jag blir friare utan den. I det här hörnet lär jag mig arabiska rytmer genom att känna vart i kroppen de börjar och slutar.

Att dansa är som en högintensiv kroppsscannings meditation. Jag känner efter vad höften gör och försöker hitta någon plats kring min höft att fokusera på, en känsla eller en muskel som jag kan hitta en puls i. Samtidigt försöker jag frikoppla resten av kroppen och ger mig på ett annat rörelsemönster med armarna och axlarna.

Ibland ser det fantastiskt odansant ut. Det kan vara stört omöjligt att få till en böljande rörelse med hela kroppen samtidigt som armarna graciöst ska sväva runt i luften och höften håller den traditionellt skakiga snabb-takten. Det blir för mig istället hackigt och kantigt, jag glömmer av kroppsdel efter kroppsdel och hamnar i något som mer ser ut som ett upprätt epilepsianfall. I nästan samtliga dessa fall uppstår även en enorm hjärntrötthet och jag bannar mig själv för att låta huvudet styra när det ändå är i kroppen rytmen sitter.

Men oftast är det så bekvämt att jag vill stanna för alltid i just den här musiken. Trummorna bär, rytmerna lockar fram energi och även om jag inte förstår ett ord av den arabiska sången så kan jag känna glädjen spritta rakt från högtalaren och in i själen. Det är få gånger i livet jag är så tacksam över min kropp som vid just dans. Hur magiskt det ändå är att få finnas till i musik!

2016-12-07-ulrika-fran-shaking-sahara
Ulrika Hellquist från Shaking Sahara (www.shakingsahara.com). Fotograf: Eva S Andersson