Så som i himmelen, så ock på jorden

Om kärlek.

De flög till New York. Det var hennes 30-års present. Det var 10 underbara dagar i världens bästa och mest spännande stad. Sen gjorde hon slut. Det skulle dröja ett halvår innan han flyttade ut och tre år innan de officiellt var skilda.

Hon tänkte att hon säkert skulle hitta någon jättesnabbt och innan hon visste ordet av skulle hon sitta där med en ny man, ett nytt liv, och nya drömmar. Lycklig och med tindrande ögon skulle hon säga “nu förstår jag varför det behövde ta slut, annars hade jag ju aldrig kunnat sitta här idag”.

Man har ju hört att det går snabbt för folk runt 30-års åldern. Vi vet mer vad vi vill ha, och vi är mer redo för förhållanden. Klockan tickar *diskret blick mot livmodern* och det liksom bara rullar på. Men det hade verkligen inte alls rullat på för henne. Det hade stormat och varit stiltje, underbart och katastrofalt om vartannat.

Med viss fasa såg hon på singlarna runt henne som valde att vara särbo med den nya eftersom det är gött att inte behöva anpassa sig till någon annans vanor. Hon lärde sig vad varannan-vecka-föräldraskap innebär. Med förundran, och ibland förakt, såg hon på dem som kunde nöja sig och bli lyckliga. Hon försökte verkligen, hon vågade i alla fall försöka. Med djup avund såg hon på dem som hittade rätt. Hon längtade. Men ändå stod hon där och såg på sig själv i spegeln med en irriterat växande besvikelse.

Hon hade spenderat så oerhört mycket tid på kärleken. Framför allt på att i sin ensamhet, med eller utan ett förhållande runt halsen, analysera vad som är rätt, hur det egentligen borde vara och om hon någonsin skulle förändras. Men bortsett från en hel del trevliga minnen, såväl fysiska som emotionella, var hon osäker på om hon över huvud taget hade lärt sig något alls om kärlekens mysterium.

En man som tror på reinkarnation hade en gång sagt till henne: “Du är en av dem som minns hur kärlek känns i himlen. Det måste vara jobbigt att försöka återskapa den känslan på jorden, med våra brister och begränsningar.” Hon hade först blivit förolämpad. Tolkat det som att hon levde med film-inspirerade illusioner och ouppnåeliga ideal. Att hon älskade som en fjortis.

Men kanske var det lite sant ändå. Hon upplevde kärlek som något utom denna världen, något himmelskt. Som en oändligt stärkande frihet. Som ett självpåtaget ansvar så underbart betungande att livet ibland behövde pausas bara för att kärleken skulle kunna fortsätta. En himmelsk näralivet upplevelse. Som essensen av att vara människa.

Att kärlek också handlar om att ibland diska när det egentligen är den andres tur. Att det handlar om att tro och stötta när den andra inte riktigt vågar. Att det handlar om att vilja sova i den andres t-shirt. Det fattade hon också. Det var den enkla biten på något sätt.

Ändå satt hon nu där igen, med spruckna drömmar och värkande hjärta.

2017-03

 

A walk on New Year’s eve

About books and dreams for the new year

It was New Year’s Eve around that time in the afternoon when it starts to get dark, and though it wasn’t snowing it was freezing cold. They had decided to do the enchanted midnight walk ahead of time as both felt the roaring crowds hungry for fireworks might be a little too overwhelming.

Zigzagging between bouncers calling out menu specials, occasionally stopping to admire some colourful graffiti, they made their way through one of London’s nicer hipster neighbourhood. Hopes for 2017 were tried out loud in words, and 2016 was gently closed down by wrapping up memories, as they discussed what had been and what was to come.

At the end of the main street a small bookshop made the brave promise to stay open until 6pm all days of the year. With 15 minutes to go they entered for a quick look and perhaps some inspiration. What better way to celebrate a new year than by acquiring the promise of new worlds, adventures and experiences! A quick glance quickly turned into a dozen or so books.

Her friend had read modern classics for as long as she could remember and she herself was prone to authors that promised philosophical ideas or stories that unfold in slow motion. Because they had been friends since the beginning of time they also knew of each other’s guilty pleasures. One read harlequin novels and the other was constantly improving herself with self-help books. But this was not a shop one left with rosy cheeks. This was the type of bookshop one wanted to live in.

She thought to herself, as she had done so many times before, that working in a bookshop must be the most wonderful of all jobs. She had always idealised the romantic idea of starting up a small café, maybe set up a tiny bed & breakfast, or best of all; run a small bookshop that smelled of paper and where customers sometimes brought sweets for the dog (her dog) that always hung out at the premises.

6pm and the background music is turned off as a simple yet powerful message to those that kept picking books up for inspection. Upon paying for her books the young man behind the counter, perfectly hipster shaped and excited to leave 2016 behind, complemented her choices with “Excellent selection, and well done in such a short time!”. She thanked her newfound book-sibling and smiled about the instant feeling of comradery one gets with people that likes the same books as oneself.

As they walked back home she pondered upon the power of books. Isn’t it remarkable how books bring people together? She thought about the Tinder profile she had swiped right a few months ago. The one who in his presentation had expressed a curiosity for words. How they had shared favourite authors before asking each other what they do for a living. How they now were talking about reading books together, in a tiny book circle for two. She glanced down at her bag of books and felt her heart flutter. 2017 would be an exciting year!

img_9377-2