Tills huvudet ramlar av

Om att dansa sig in i kroppen.

Vi var en liten grupp främlingar som samlats i den finaste gymnastiksal jag någonsin varit i. Det var ett rött gammal trähus med många, stora fönster längs med två av väggarna. Utanför fönsterna glimrade vattnet på älven och solen sken så att Göteborg såg så där blått och krispigt ut som jag tänker mig att Håkan Hellström kanske sjunger om ibland. Praktiska grova vita nät satt över fönsterna runt hela salen och bidrog lika mycket till känslan av att vara nära havet som lugnade en själ som min som lätt oroar sig över hur klurigt det kan bli om man vill spela fotboll i ett rum med väldigt många fönster som väldigt lätt kan gå sönder.

Men nu skulle vi ju inte spela fotboll. Vi skulle göra en aktiv meditation kallad 5 Rythm Dance. Genom att röra sig till musik i 5 olika steg; flöde, staccato, kaos, lyriskhet och stillhet, skapas en sorts våg av energi som tar dansaren genom känslouttryck där huvudet får ta en paus medan kroppen kan hitta hem. Det liknar frigörande dans, så egentligen handlar det mer om att bara röra på kroppen än någon sorts specifik form av dans. Men det blir ju ändå dans när musiken pulserar och kroppar svajar, skakar, gungar och provar nya sätt att ta sig fram på. Och det blir väldigt meditativt när du uteslutande fokuserar på din kropp och vad den vill göra i just det här ögonblicket, när ögonblicket varar i två timmar.

Jag har tänkt mycket på det här med tänkandet och kännandet de senaste veckorna. Att tänka är mitt sätt att leva. Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag. Länge trodde jag faktiskt att jag inte hade känslor, att jag stängt av dem nån gång för länge sedan och sedermera främst tagit mig fram på rutin och logik. Men i och med en 30-års kris, alltså, egentligen är det orättvist att ge just den krisen ett så väletablerat namn och begrepp som 30-års kris. Egentligen var det nog bara en kris i raden av många, eftersom livet ofta är lite krisigt, speciellt om man envisas med att inte kännas vid sina känslor, då rinner det över lite här och där, lite då och då.

Hur som helst visade det sig att jag har alldeles kolossalt mycket känslor. Kanske inte helt oväntat för dem som känner mig, men jag var minsann förvånad, nästan lite chockad. Dessutom visade det sig vara känslorna som har varit och är drivkraften i princip alla mina beslut. Och min intuition, som jag verkligen värderar högt, bygger uteslutande på att jag kan lita till min spontana känsla för vad som är rätt.

Så jag har alltså känslor, i ett brett register. Jag kan också förstå och följa dem. Ibland. Om jag slappnar av och litar på mig själv, följer mitt hjärta som de mer känslosamma av oss skulle säga. Så varför är det så in i helsike svårt att hålla sig kvar i kroppen? Stanna i känslan tills den blir tillräckligt tydlig för att huvudet ska sluta med evighetsmonologen kring tänkbara alternativ och ett problematiserande av allt till en nivå av absurdum.

Tillbaka till gympasalen. Musiken har dragit igång och min vana trogen står jag i ett hörn. Jag gillar hörnen. De ger en känsla av trygghet och stöd. Men idag står jag i hörnet där de båda fönsterväggarna möts. Just detta hörn ger även en känsla av frihet och energi med all dess luft och rymd från nätinrutade megafönster. Vi värmer upp och börjar vända blicken inåt. I dans går det relativt snabbt för mig att släppa taget om omgivningen och låta kroppen ta över. Händerna glider iväg utåt, uppåt, och tar plats. Jag tar plats. Det ger en känsla av frihet som får bröstkorgen att vidgas och jag andas djupare. Snart fylls rummet av energi och det spritter i benen när vi rör oss runt och det går att prova helt nya sätt att röra sig på. Det går att känna vart i kroppen det rör sig. Vi fokuserar på fötterna. Mina tår sveper runt i cirklar över ett trägolv fyllt med streck som säkert betyder nått viktigt om man spelar fotboll, men som blir till redskap, en lekplats för fötter som hittar nya vägar och ett hjärta som slår, slår, slår. Jag svajar från höften, svänger med huvudet och går högt, högt upp på tårna. Lyfter mot taket. Kan inte sluta le. Sjunker ihop, känner musklerna i benen, i ryggen, och glider iväg. Känner att golvet bär. Att livet bär.

Ibland behöver jag dansa i två timmar för att förstå vart kärleken sitter, att jag kan tacka nej till jobb jag inte vill ha, hur enkelt det är att göra det svåraste, hur svårt det kan vara att göra det enklaste. Ibland behöver jag dansa i två timmar tills huvudet äntligen ramlar av och kroppen tar över. Ibland är det är först när kroppen tar över som jag kan se med hjärtat, lyssna med ögonen, låta själen tala och förstå mig själv.

2017-04-10 5rythmdancemandala
Image copyright: 5Rythms Global  – 5rhythms.com

Finding a starlit path

About the future

The room is bare, like someone just moved in. Empty frames that I recognize from IKEA are hanging on the wall on one side of the room. It is not what I expected it to be. I am seated at the table looking at the ample, white, jihadi beard on the eccentric man across from me. I instantly like him. He is about to tell me my horoscope according to Vedic astrology, and I feel very excited.

The only thing Mystic Man know about me is my exact date and time of birth. He run my digits through what I guess is a computer program and proceeds to print a paper full of numbers and information about where the stars have been, and will be, in my life.

Mystic Man drops so many incredibly accurate statements within the first minutes of our conversation that I forget my healthy scepticism. How, how how HOW does he know, is a thought that will run through my head more than once during the time we spend together. And as I go from being impressed about his ability to talk about my life as if he knew me, I start to feel empowered to ask questions about my future. He actually answers with dates. “In June you’ll move, but it’s not to your dream house it is more of a necessity. Don’t worry, there’s a much better move coming up in October 2018.”

Can you believe it? I can’t believe it!

I recorded the whole session on my phone, and of course I took mental note of the important upcoming dates. But before going back to the recording, I first took time for myself to scribble down what stroke me as important, things that felt like an insight. Of course, the skilled future tellers are great at reading the person who’s asking. They may have knowledge about stars or tarot symbolism, but they are (in my opinion) often very good at picking up subtle information from the client.

For me, it is like having an external person validating what you know in your body but may or may not know in your mind. By allowing myself to react to his statements, I get a sense of what I want and where I might want to go. As with all things in life, I may change my mind, or unforeseen events may interfere with the path I’ve chosen. But it did give me immense pleasure to hear how my life might turn out.

2017-02-27
We all have different ways to deal with the uncertainties of the future.

Wanna try it for yourself?  Visit Johan at Veda Aurum.*

*I am not sponsored, and I take absolutely no responsibility for what future you might get.

Kameler, axelskak och höftcirklar

Om att svänga loss.

När den arabiska popmusiken börjar strömma ut ur högtalarna känner jag rent fysiskt basen i kroppen. Rummet här har högt till tak så när musiken väller ut fylls hela salen. Vi är längst upp i det gamla sekelskifteshuset i Majorna. Fönsterna längs ena väggen är stora men allt man kan se utanför är den mörka himlen. Sorlet från biltrafiken på gatan nedanför och från övriga musikanter i huset dränks fullständigt av trummornas intensiva takt och ett högt ululation-rop som engagerat sprider sig runt om i rummet.

Alla kvinnor som står utspridda i rummet börjar röra på kroppen i takter som är svåra att räkna, med lätta att känna när man lyssnar till melodierna. Höfter värms upp och axelskaken blir yvigare. Höftsjalar med mynt skramlar och långa kjolar sveper över golvet. Med rullande höft och mjuka böljande armar går det att helt förlora sig i musiken och låta den bära bort och lyfta fram. Det här är så ofantligt svängigt.

Jag har placerat mig längst fram till vänster. Den långa spegelväggen räcker inte hela vägen fram hit till hörnet med högtalaren, så det finns ingen reflektion att distrahera sig med. Vet jag vart jag har min kropp, behöver jag inte någon spegel, jag blir friare utan den. I det här hörnet lär jag mig arabiska rytmer genom att känna vart i kroppen de börjar och slutar.

Att dansa är som en högintensiv kroppsscannings meditation. Jag känner efter vad höften gör och försöker hitta någon plats kring min höft att fokusera på, en känsla eller en muskel som jag kan hitta en puls i. Samtidigt försöker jag frikoppla resten av kroppen och ger mig på ett annat rörelsemönster med armarna och axlarna.

Ibland ser det fantastiskt odansant ut. Det kan vara stört omöjligt att få till en böljande rörelse med hela kroppen samtidigt som armarna graciöst ska sväva runt i luften och höften håller den traditionellt skakiga snabb-takten. Det blir för mig istället hackigt och kantigt, jag glömmer av kroppsdel efter kroppsdel och hamnar i något som mer ser ut som ett upprätt epilepsianfall. I nästan samtliga dessa fall uppstår även en enorm hjärntrötthet och jag bannar mig själv för att låta huvudet styra när det ändå är i kroppen rytmen sitter.

Men oftast är det så bekvämt att jag vill stanna för alltid i just den här musiken. Trummorna bär, rytmerna lockar fram energi och även om jag inte förstår ett ord av den arabiska sången så kan jag känna glädjen spritta rakt från högtalaren och in i själen. Det är få gånger i livet jag är så tacksam över min kropp som vid just dans. Hur magiskt det ändå är att få finnas till i musik!

2016-12-07-ulrika-fran-shaking-sahara
Ulrika Hellquist från Shaking Sahara (www.shakingsahara.com). Fotograf: Eva S Andersson

Med stängda ögon blicken vänd

Om en höst som glöder

Med kalla händer tryckta djupt ner i fickorna drar jag upp axlarna, vänder mig om och sluter ögonen samtidigt som jag känner hur det kommer in lite kall luft innanför halsduken när jag lyfter ansiktet mot solen.

Att vända ansiktet mot solen är något av det mest svenska jag vet. Vi gör det allihopa, vi har säkert gjort det i tusentals år, och det går inte att bli av med. Efter att ha sammanlagt spenderat ett drygt decennium i tropiskt varma klimat, kan jag fortfarande komma på mig själv med att vända ansiktet uppåt, mot solen, när jag kommer ut eller helt enkelt bara är djupt inne i mina tankar och solen tittar fram genom en fönsterruta eller bakom en palm. Det är ett beteende som sitter i ryggraden. Det är liv.

Sen jag kom till Sverige i september har det bara regnat en dag eller två, och min ruskigt snygga nya regnkappa hänger mest som prydnad i garderoben och viskar bara då och då “it is coming, trust me, keep me close by”. Jag svarar med ett leende och tar en promenad i ett krispigt Göteborg med en glödande höstsol ovanför mig. Med mössan långt ner i pannan och halsduken flera varv runt halsen. Den initiala kylan går ändå alltid rakt igenom allt.

Jag går genom parker och grönområden som långsamt och förföriskt klär av sig. Stannar för att plocka kottar och kastanjer. Försöker lista ut vart stolta hundar hittat lite extra snygga pinnar och kvistar. Samlar på löv i gult, brunt och rött. Det finns så mycket färger att det känns som att någon gett mig en ny serie av filter att skåda livet genom.

Sen har vi äpplena, nyponsoppan, kantareller och trattisar, pumpor i olika storlekar och färger. Jag tar med mig hösten in, stoppar fötterna i tofflor och njuter av säsongens smaker och doft av skog. Det är så oerhört härligt att vara i Sverige just precis nu!

2016-10-15