Tills huvudet ramlar av

Om att dansa sig in i kroppen.

Vi var en liten grupp främlingar som samlats i den finaste gymnastiksal jag någonsin varit i. Det var ett rött gammal trähus med många, stora fönster längs med två av väggarna. Utanför fönsterna glimrade vattnet på älven och solen sken så att Göteborg såg så där blått och krispigt ut som jag tänker mig att Håkan Hellström kanske sjunger om ibland. Praktiska grova vita nät satt över fönsterna runt hela salen och bidrog lika mycket till känslan av att vara nära havet som lugnade en själ som min som lätt oroar sig över hur klurigt det kan bli om man vill spela fotboll i ett rum med väldigt många fönster som väldigt lätt kan gå sönder.

Men nu skulle vi ju inte spela fotboll. Vi skulle göra en aktiv meditation kallad 5 Rythm Dance. Genom att röra sig till musik i 5 olika steg; flöde, staccato, kaos, lyriskhet och stillhet, skapas en sorts våg av energi som tar dansaren genom känslouttryck där huvudet får ta en paus medan kroppen kan hitta hem. Det liknar frigörande dans, så egentligen handlar det mer om att bara röra på kroppen än någon sorts specifik form av dans. Men det blir ju ändå dans när musiken pulserar och kroppar svajar, skakar, gungar och provar nya sätt att ta sig fram på. Och det blir väldigt meditativt när du uteslutande fokuserar på din kropp och vad den vill göra i just det här ögonblicket, när ögonblicket varar i två timmar.

Jag har tänkt mycket på det här med tänkandet och kännandet de senaste veckorna. Att tänka är mitt sätt att leva. Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag. Länge trodde jag faktiskt att jag inte hade känslor, att jag stängt av dem nån gång för länge sedan och sedermera främst tagit mig fram på rutin och logik. Men i och med en 30-års kris, alltså, egentligen är det orättvist att ge just den krisen ett så väletablerat namn och begrepp som 30-års kris. Egentligen var det nog bara en kris i raden av många, eftersom livet ofta är lite krisigt, speciellt om man envisas med att inte kännas vid sina känslor, då rinner det över lite här och där, lite då och då.

Hur som helst visade det sig att jag har alldeles kolossalt mycket känslor. Kanske inte helt oväntat för dem som känner mig, men jag var minsann förvånad, nästan lite chockad. Dessutom visade det sig vara känslorna som har varit och är drivkraften i princip alla mina beslut. Och min intuition, som jag verkligen värderar högt, bygger uteslutande på att jag kan lita till min spontana känsla för vad som är rätt.

Så jag har alltså känslor, i ett brett register. Jag kan också förstå och följa dem. Ibland. Om jag slappnar av och litar på mig själv, följer mitt hjärta som de mer känslosamma av oss skulle säga. Så varför är det så in i helsike svårt att hålla sig kvar i kroppen? Stanna i känslan tills den blir tillräckligt tydlig för att huvudet ska sluta med evighetsmonologen kring tänkbara alternativ och ett problematiserande av allt till en nivå av absurdum.

Tillbaka till gympasalen. Musiken har dragit igång och min vana trogen står jag i ett hörn. Jag gillar hörnen. De ger en känsla av trygghet och stöd. Men idag står jag i hörnet där de båda fönsterväggarna möts. Just detta hörn ger även en känsla av frihet och energi med all dess luft och rymd från nätinrutade megafönster. Vi värmer upp och börjar vända blicken inåt. I dans går det relativt snabbt för mig att släppa taget om omgivningen och låta kroppen ta över. Händerna glider iväg utåt, uppåt, och tar plats. Jag tar plats. Det ger en känsla av frihet som får bröstkorgen att vidgas och jag andas djupare. Snart fylls rummet av energi och det spritter i benen när vi rör oss runt och det går att prova helt nya sätt att röra sig på. Det går att känna vart i kroppen det rör sig. Vi fokuserar på fötterna. Mina tår sveper runt i cirklar över ett trägolv fyllt med streck som säkert betyder nått viktigt om man spelar fotboll, men som blir till redskap, en lekplats för fötter som hittar nya vägar och ett hjärta som slår, slår, slår. Jag svajar från höften, svänger med huvudet och går högt, högt upp på tårna. Lyfter mot taket. Kan inte sluta le. Sjunker ihop, känner musklerna i benen, i ryggen, och glider iväg. Känner att golvet bär. Att livet bär.

Ibland behöver jag dansa i två timmar för att förstå vart kärleken sitter, att jag kan tacka nej till jobb jag inte vill ha, hur enkelt det är att göra det svåraste, hur svårt det kan vara att göra det enklaste. Ibland behöver jag dansa i två timmar tills huvudet äntligen ramlar av och kroppen tar över. Ibland är det är först när kroppen tar över som jag kan se med hjärtat, lyssna med ögonen, låta själen tala och förstå mig själv.

2017-04-10 5rythmdancemandala
Image copyright: 5Rythms Global  – 5rhythms.com

Ett skepp kommer lastat

Om att komma hem.

 

Hur känns det att vara hemma igen? frågas det.

-Jo tack, jag är lite jetlaggad och trött, men det är skönt att vara här, svarar jag.

Här, borta alltså. Eller hemma? Hemma igen? Här igen sedan förra semestern. Men hemma nu, inte på besök. Nu är hemma slut, för det franska paret har flyttat in i det lilla palatset, och i bästa fall har min bank slutat skicka brev till den röda brevlådan med guld siffrorna 90 D, som hänger snett och hålls ihop av en hårsnodd. Just nu är 5 stora flyttlådor och ett par möbler på väg med båt till Sverige. Jag har packat mina statyer som flyttat med från kontinent till kontinent, trägubbarna som jag pratade med innan jag skaffade katt. Jag packade ner juice-maskinen, mina tavlor och en uppsättning lakan från IKEA. Lakanen är viktiga för att jag vill vakna och känna att det är som vanligt.

Mitt hem är alltså lite flytande just nu. Båten beräknas anlända till Göteborgs hamn på torsdag. Men jag har inget beräknat ankomst datum för när jag slutar komma hem igen, och börjar vara hemma.

06-09
Pratsamma trägubbar från världens alla hörn.

Det långa brevet

Om att våga visa sig precis som man är.

Förra helgen fick jag ett väldigt långt email. Mailet var så där långt att jag först var tvungen att scrolla ner till botten för att se precis hur långt det var, innan jag kunde börja läsa på riktigt.

Jag känner inte den här människan som skrev det långa mailet. Men jag har träffat honom på en kurs. En kurs där vi pratade med varandra i samma utsträckning som man pratar med en bibliotekarie. Ni vet, man måste avslöja lite om sig själv för att kunna få bra boktips, men man kan också gömma sig bakom rustningar, rökridåer och vädret.

Kursen där vi möttes handlade om personlig utveckling, en sorts gruppterapi. Så vårt möte var grundat i en känsla av trygghet, sårbarhet, och öppenhet. Det var därför jag tog hans mailadress från deltagarlistan och skrev att jag tror han är tillräckligt modig för att göra det där han drömmer om. Jag beskrev hur rädd jag är innan jag är modig, och hur bra jag mår efteråt. Men jag höll mitt trevande mail på en lättsam nivå. Ville inte skrämmas. Skrev kort, och glatt. Vi känner ju trots allt inte varandra.

Det långa mailet som landade i min inkorg på söndag morgon var ytterst personligt och lyckades behandla ett helt livs känslomässiga eskapader och utmaningar. Texten berättade om smärtor och vinster, svårigheter och drömmar. Jag fick läsa om den innersta djupaste längtan och hur den likt en fjäril är så svår att hålla i schack. Att läsa mailet var som att spegla sig i en fönsterruta. Där man ser sig själv, världen innanför, och världen utanför på samma gång.

Jag har inte svarat på hans mail.

Trots att det var jag som initierade den här konversationen, blev den plötsliga närhet som tog sig igenom ettor och nollor, från en kontinent till en annan, så påtaglig att hela jag sa STOPP. Fy fasen vad läskigt! I ett rasande tempo byggde jag upp föreställningar om att jag måste förvalta den här konversationen på ett ypperligt sätt, jag måste visa mig och öppna mig minst lika mycket tillbaka,  jag måste med största sannolikhet vara och komma med lösningen på alla hans problem, och hur ska det gå till nu när jag har så mycket annat inplanerat?!  Jag arkiverade skräckfyllt och snabbt mailet i bakhuvudet, omsorgsfullt inlindat i en filt av uppskattning.

Nu har det gått nästan en vecka, och med tidens distans kommer jag tillbaka till mig själv och till brevet. Nu kan jag svara för att jag vill svara, nu har jag ord för det jag känner.

Han frågade om jag kanske också var lite rädd för närhet och intimitet. Ja. Svar ja. Det krävs en ansamling av mod och kanske lite tid, för att jag ska få ihop tillräckligt mycket närvaro för att kunna vara öppen och intim, i betydelsen nära någon. Ibland behöver jag först arkivera stora känslor, inpackade i mjuka filtar, innan jag kan ta upp dem och se på dem precis som de är.

Jag är så glad, tacksam, att jag funnit en vän som vågar vara så där synlig, sårbar och öppen, så snabbt! Det inspirerar. Jag ska svara ärligt på hans frågor, och berätta hur det kändes att läsa hans mail.

Hanna in love