Essays in love, by Alain de Botton

About a guy and his book.

From what I have read and seen of Alain de Botton, he is a very cool dude. I like the way he reasons around life, love, work and religion. The fact that he was only 23 years old when he wrote and published Essays in Love kind of makes me think of him as outstanding, truth be told.

The book is an easy and funny read, yet there is enough depth to make me think Alain is one of the chosen ones. He has the answers. Especially now that he has doubled in age. By now he must have oh so many answers. He could be the new Messiah. But from what I understand he is an atheist, so I guess that’s not very likely. Though much like me, he believes in holding on to spirituality and rituals. That we need faith in our lives, but we do not necessarily need to attach that practice with a particular god, goddess or other higher beings. Sometimes it’s just good to have a community or a sense of hope that we are all in it together.

“Do we not fall in love partly out of a momentarily will to suspend seeing through people, even at the cost of blinding ourselves a little in the process? If cynicism and love lie at opposite ends of a spectrum, do we not sometimes fall in love in order to escape the debilitating cynicism to which we are prone?”

Alain has also started The School of Life – devoted to develop emotional intelligence. It’s very easily available, just follow in your preferred digital channel to reach new heights in life. Or buy one of their games, or take a course.*

Well, back to the book. Essays in Love takes you on a journey of a relationship. Chloe and the “I” sit next to each other on a plane, start talking, and that’s how it all begins. It becomes a crush that develops into something more and the reader gets to tag along for the roller coaster ride that is love.  From romantic fatalism to psycho-fatalism, the subtext of seduction to love or liberalism, speaking love, romantic terrorism, and the fear of happiness.

“Perhaps it is true that we do not really exist until there is someone there to see us existing, we cannot properly speak until there is someone there who can understand what we are saying, in essence, we are not wholly alive until we are loved.”

This is a book with plenty of “yeah, I know that one” moments. And best of all, it is one of those books that makes you stop pause and think every now and then. Because you want to figure out what that scenario or concept means to you. The story brings out more than just some chill moments of reading-pleasure. It makes you think about love, and how you experience it. How absolutely magically wonderful it can be, just as well as dreadfully painful. It definitely made me reflect upon how I deal with the sweet transcendence that is love.

2017-04-24 essays in love
Gotta love how the lady on the back of the book stands up, then as you take this book out of a shelf and turn it around to see the cover page, the lady is sitting down reading. Exactly what you want to be doing yourself with this book in hand.

 

*I am not sponsored by Alain or the School of Life. I take no responsibility whatsoever for your emotional development.

 

Tills huvudet ramlar av

Om att dansa sig in i kroppen.

Vi var en liten grupp främlingar som samlats i den finaste gymnastiksal jag någonsin varit i. Det var ett rött gammal trähus med många, stora fönster längs med två av väggarna. Utanför fönsterna glimrade vattnet på älven och solen sken så att Göteborg såg så där blått och krispigt ut som jag tänker mig att Håkan Hellström kanske sjunger om ibland. Praktiska grova vita nät satt över fönsterna runt hela salen och bidrog lika mycket till känslan av att vara nära havet som lugnade en själ som min som lätt oroar sig över hur klurigt det kan bli om man vill spela fotboll i ett rum med väldigt många fönster som väldigt lätt kan gå sönder.

Men nu skulle vi ju inte spela fotboll. Vi skulle göra en aktiv meditation kallad 5 Rythm Dance. Genom att röra sig till musik i 5 olika steg; flöde, staccato, kaos, lyriskhet och stillhet, skapas en sorts våg av energi som tar dansaren genom känslouttryck där huvudet får ta en paus medan kroppen kan hitta hem. Det liknar frigörande dans, så egentligen handlar det mer om att bara röra på kroppen än någon sorts specifik form av dans. Men det blir ju ändå dans när musiken pulserar och kroppar svajar, skakar, gungar och provar nya sätt att ta sig fram på. Och det blir väldigt meditativt när du uteslutande fokuserar på din kropp och vad den vill göra i just det här ögonblicket, när ögonblicket varar i två timmar.

Jag har tänkt mycket på det här med tänkandet och kännandet de senaste veckorna. Att tänka är mitt sätt att leva. Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag. Länge trodde jag faktiskt att jag inte hade känslor, att jag stängt av dem nån gång för länge sedan och sedermera främst tagit mig fram på rutin och logik. Men i och med en 30-års kris, alltså, egentligen är det orättvist att ge just den krisen ett så väletablerat namn och begrepp som 30-års kris. Egentligen var det nog bara en kris i raden av många, eftersom livet ofta är lite krisigt, speciellt om man envisas med att inte kännas vid sina känslor, då rinner det över lite här och där, lite då och då.

Hur som helst visade det sig att jag har alldeles kolossalt mycket känslor. Kanske inte helt oväntat för dem som känner mig, men jag var minsann förvånad, nästan lite chockad. Dessutom visade det sig vara känslorna som har varit och är drivkraften i princip alla mina beslut. Och min intuition, som jag verkligen värderar högt, bygger uteslutande på att jag kan lita till min spontana känsla för vad som är rätt.

Så jag har alltså känslor, i ett brett register. Jag kan också förstå och följa dem. Ibland. Om jag slappnar av och litar på mig själv, följer mitt hjärta som de mer känslosamma av oss skulle säga. Så varför är det så in i helsike svårt att hålla sig kvar i kroppen? Stanna i känslan tills den blir tillräckligt tydlig för att huvudet ska sluta med evighetsmonologen kring tänkbara alternativ och ett problematiserande av allt till en nivå av absurdum.

Tillbaka till gympasalen. Musiken har dragit igång och min vana trogen står jag i ett hörn. Jag gillar hörnen. De ger en känsla av trygghet och stöd. Men idag står jag i hörnet där de båda fönsterväggarna möts. Just detta hörn ger även en känsla av frihet och energi med all dess luft och rymd från nätinrutade megafönster. Vi värmer upp och börjar vända blicken inåt. I dans går det relativt snabbt för mig att släppa taget om omgivningen och låta kroppen ta över. Händerna glider iväg utåt, uppåt, och tar plats. Jag tar plats. Det ger en känsla av frihet som får bröstkorgen att vidgas och jag andas djupare. Snart fylls rummet av energi och det spritter i benen när vi rör oss runt och det går att prova helt nya sätt att röra sig på. Det går att känna vart i kroppen det rör sig. Vi fokuserar på fötterna. Mina tår sveper runt i cirklar över ett trägolv fyllt med streck som säkert betyder nått viktigt om man spelar fotboll, men som blir till redskap, en lekplats för fötter som hittar nya vägar och ett hjärta som slår, slår, slår. Jag svajar från höften, svänger med huvudet och går högt, högt upp på tårna. Lyfter mot taket. Kan inte sluta le. Sjunker ihop, känner musklerna i benen, i ryggen, och glider iväg. Känner att golvet bär. Att livet bär.

Ibland behöver jag dansa i två timmar för att förstå vart kärleken sitter, att jag kan tacka nej till jobb jag inte vill ha, hur enkelt det är att göra det svåraste, hur svårt det kan vara att göra det enklaste. Ibland behöver jag dansa i två timmar tills huvudet äntligen ramlar av och kroppen tar över. Ibland är det är först när kroppen tar över som jag kan se med hjärtat, lyssna med ögonen, låta själen tala och förstå mig själv.

2017-04-10 5rythmdancemandala
Image copyright: 5Rythms Global  – 5rhythms.com

Så som i himmelen, så ock på jorden

Om kärlek.

De flög till New York. Det var hennes 30-års present. Det var 10 underbara dagar i världens bästa och mest spännande stad. Sen gjorde hon slut. Det skulle dröja ett halvår innan han flyttade ut och tre år innan de officiellt var skilda.

Hon tänkte att hon säkert skulle hitta någon jättesnabbt och innan hon visste ordet av skulle hon sitta där med en ny man, ett nytt liv, och nya drömmar. Lycklig och med tindrande ögon skulle hon säga “nu förstår jag varför det behövde ta slut, annars hade jag ju aldrig kunnat sitta här idag”.

Man har ju hört att det går snabbt för folk runt 30-års åldern. Vi vet mer vad vi vill ha, och vi är mer redo för förhållanden. Klockan tickar *diskret blick mot livmodern* och det liksom bara rullar på. Men det hade verkligen inte alls rullat på för henne. Det hade stormat och varit stiltje, underbart och katastrofalt om vartannat.

Med viss fasa såg hon på singlarna runt henne som valde att vara särbo med den nya eftersom det är gött att inte behöva anpassa sig till någon annans vanor. Hon lärde sig vad varannan-vecka-föräldraskap innebär. Med förundran, och ibland förakt, såg hon på dem som kunde nöja sig och bli lyckliga. Hon försökte verkligen, hon vågade i alla fall försöka. Med djup avund såg hon på dem som hittade rätt. Hon längtade. Men ändå stod hon där och såg på sig själv i spegeln med en irriterat växande besvikelse.

Hon hade spenderat så oerhört mycket tid på kärleken. Framför allt på att i sin ensamhet, med eller utan ett förhållande runt halsen, analysera vad som är rätt, hur det egentligen borde vara och om hon någonsin skulle förändras. Men bortsett från en hel del trevliga minnen, såväl fysiska som emotionella, var hon osäker på om hon över huvud taget hade lärt sig något alls om kärlekens mysterium.

En man som tror på reinkarnation hade en gång sagt till henne: “Du är en av dem som minns hur kärlek känns i himlen. Det måste vara jobbigt att försöka återskapa den känslan på jorden, med våra brister och begränsningar.” Hon hade först blivit förolämpad. Tolkat det som att hon levde med film-inspirerade illusioner och ouppnåeliga ideal. Att hon älskade som en fjortis.

Men kanske var det lite sant ändå. Hon upplevde kärlek som något utom denna världen, något himmelskt. Som en oändligt stärkande frihet. Som ett självpåtaget ansvar så underbart betungande att livet ibland behövde pausas bara för att kärleken skulle kunna fortsätta. En himmelsk näralivet upplevelse. Som essensen av att vara människa.

Att kärlek också handlar om att ibland diska när det egentligen är den andres tur. Att det handlar om att tro och stötta när den andra inte riktigt vågar. Att det handlar om att vilja sova i den andres t-shirt. Det fattade hon också. Det var den enkla biten på något sätt.

Ändå satt hon nu där igen, med spruckna drömmar och värkande hjärta.

2017-03

 

This song of freedom

About starting up Christmas

O holy night, the stars are brightly shining, it is the night of our dear Saviour’s birth. Long lay the world in sin and error pining, til He appeared and the soul felt its worth.

A thrill of hope, the weary world rejoices, for yonder breaks a new and glorious morn.

Fall on your knees! O hear the angel voices! O night divine, O night when Christ was born; O night divine, O night, O night Divine.

It is when Nat King Cole start singing A thrill of hope… that I lose focus on the world around me. I put down what I have in my hands and turn my attention to his voice, and to how my body responds to what it’s hearing. Nat is singing about that feeling, the moment of insight, that I or we, will be making it. When letting go of that which keeps us bound, suddenly seem doable. When what was once out of reach has come closer and maybe, obtainable. That tiny and immensely powerful tipping point which takes me into and on to action. You know that split second before you jump, when you realize that you can chose to jump. And there you go. Hope. Belief.

Then Nat brings in the choir for Fall on your knees… and that is what I do. I surrender. The music carries enough to make me believe. For a couple of minutes I close my eyes, let the old Christmas carol wash over me and all I feel is love and connection. This is a message of kindness and about seeing the light within us all. It is absolutely about hope, and faith in the goodness of humankind.

I don’t want to let the song go, so I listen to other artists’ version of the song. O Holy Night repeat itself a dozen times in different genres, with different voices and in different languages.

I realize the song is about redemption. Or as Bob Marley beautifully put it; a song of freedom. When we chose to see ourselves in others, when we can emphasize, and also let others see our own light. When we dare to be all that we could possibly be. Then what we get is redemption. What we have and what we create is freedom. Do you know the worth of your soul?

Advent atmosphere joyfully provided by Starfish Design.

Catching up wherever we are

About friendship

There were a few mishaps on the way to Madrid, such as a very long transfer, a mobile phone that refused to accept Spain as a place to operate in, and because the airport express busses were mysteriously well hidden I kept my friends waiting for so long it can’t be mentioned in words.

But then I was there! It was Spanish dinner time (read; night time) so we grabbed some tapas while catching up in a whirlwind of questions, sangria, oh’s and ah’s. I hadn’t seen the Spaniards for over a year, and as we had mainly followed each other’s activities on Facebook there were a lot of news to share. It is true magic when you can simply continue where you last left off, and just roll with whatever is current. No need to “do you remember…” just to fill the silence. It rightfully gets a little jumpy, and there will inevitably be a few “what?!? ” and “didn’t you know??”. But knowing that you have a home with each other, whenever or wherever you are, is a blessing not to be taken for granted.

A day or so later the youngest ones and FF arrived in sandals and with open arms, brimming with travel memories. Now almost half the Singapore Family was gathered. It truly was glorious in all its normality. We ate an enormous amount of food, grabbed every chance (read; almost all the time) to hug one another, and just kept up light, deep, thoughtful and thoughtless conversations. Like with most families there’s a random mess of opinions, ideas, memories in the making or remembered, organizational discrepancies and lots of love. There were several times when I felt my heartbeat more strongly, when I tensed with shared pain, cried with laughter at things said or not at all explained, felt my chest expand with pride, moments of curiosity or insight, and sometimes I just smilingly looked at them all. And all of this in 12 wonderful hours.

img_8542-2
Beautiful street sign above old style bar.

To me, friends we make and keep are like reflections of ourselves. They are almost different versions of ourselves, representing different parts of us and as such we grow together, we learn with and from each other and hopefully we challenge each other for the better. Someone said that friends are God’s way to apologize for family, but I think it’s more about creating your village. By taking an active role to find people and staying in touch with the ones that speak to our hearts, we take responsibility for our own village.

Having found myself back in Sweden after more than a decade away, I now have friends all over the world, and still I am blessed enough to return to arms that are still open and waiting. Overwhelmingly wonderful, I can’t express enough how grateful I am to have YOU ALL as my friends, old and new, near and far.

I never want to lose this feeling that I can jump on a plane tomorrow, or pick up the phone for just a five minute catch up, or write a letter, or spontaneously knock on someone’s door (watch out Gothenburg!!).

img_8602
Reunion in Madrid.

Odd and interesting things in Spain:

  • Lunch starts at 2.30pm and dinner at 9pm. (Gah!)
  • A lot of doorknobs are placed in the lower centre part of the door, whilst the lock is where it should be, in the middle of the door on the side. Spanish people hence often open doors with their thighs.
  • People from Madrid are called “cats”. Adorable!!
  • 20 degrees and sunny, they call it cold. Ha! Welcome to Sweden; anytime of the year – bring thermal clothes.

The End

About saying goodbye

She didn’t want to throw a farewell party. This wasn’t a moment she felt like celebrating. And parties often made her very tired. In this time of packing up, letting go, and finding closure, she had absolutely no will or energy at all to throw a party.

It also surprised her that all those questions about where she would want go for lunch, coffee or dinner, since she was leaving, they made no sense to her. She appreciated the gesture, but she had no particular wish of going to specific places coloured by memories of past years. Her only desire that could be linked to a nagging feeling of what would soon be out of reach, was to see, hug, and speak to the people she said goodbye to. Popiahs, noodles, curries and mango sticky rice were simply logistics or facilitators of what she truly found meaningful. Spending time with the wonderful people that had become who and what she called home.

Yet she had cravings. She spent a lot of time riding busses. And she argued with taxi uncles about what road to take, because even though they were not the fastest or best way to take, some roads and sceneries filled her chest with air. Those airy breaks gave her a light feeling of peace in a time where most encounters during the day were goodbye’s that in addition to being wonderful, also made her chest tighten, her heart sink and her soul worry about what would be lost, found and forgotten.

She craved for an end to this dreaded ending.

IMG_4658