Tills huvudet ramlar av

Om att dansa sig in i kroppen.

Vi var en liten grupp främlingar som samlats i den finaste gymnastiksal jag någonsin varit i. Det var ett rött gammal trähus med många, stora fönster längs med två av väggarna. Utanför fönsterna glimrade vattnet på älven och solen sken så att Göteborg såg så där blått och krispigt ut som jag tänker mig att Håkan Hellström kanske sjunger om ibland. Praktiska grova vita nät satt över fönsterna runt hela salen och bidrog lika mycket till känslan av att vara nära havet som lugnade en själ som min som lätt oroar sig över hur klurigt det kan bli om man vill spela fotboll i ett rum med väldigt många fönster som väldigt lätt kan gå sönder.

Men nu skulle vi ju inte spela fotboll. Vi skulle göra en aktiv meditation kallad 5 Rythm Dance. Genom att röra sig till musik i 5 olika steg; flöde, staccato, kaos, lyriskhet och stillhet, skapas en sorts våg av energi som tar dansaren genom känslouttryck där huvudet får ta en paus medan kroppen kan hitta hem. Det liknar frigörande dans, så egentligen handlar det mer om att bara röra på kroppen än någon sorts specifik form av dans. Men det blir ju ändå dans när musiken pulserar och kroppar svajar, skakar, gungar och provar nya sätt att ta sig fram på. Och det blir väldigt meditativt när du uteslutande fokuserar på din kropp och vad den vill göra i just det här ögonblicket, när ögonblicket varar i två timmar.

Jag har tänkt mycket på det här med tänkandet och kännandet de senaste veckorna. Att tänka är mitt sätt att leva. Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag. Länge trodde jag faktiskt att jag inte hade känslor, att jag stängt av dem nån gång för länge sedan och sedermera främst tagit mig fram på rutin och logik. Men i och med en 30-års kris, alltså, egentligen är det orättvist att ge just den krisen ett så väletablerat namn och begrepp som 30-års kris. Egentligen var det nog bara en kris i raden av många, eftersom livet ofta är lite krisigt, speciellt om man envisas med att inte kännas vid sina känslor, då rinner det över lite här och där, lite då och då.

Hur som helst visade det sig att jag har alldeles kolossalt mycket känslor. Kanske inte helt oväntat för dem som känner mig, men jag var minsann förvånad, nästan lite chockad. Dessutom visade det sig vara känslorna som har varit och är drivkraften i princip alla mina beslut. Och min intuition, som jag verkligen värderar högt, bygger uteslutande på att jag kan lita till min spontana känsla för vad som är rätt.

Så jag har alltså känslor, i ett brett register. Jag kan också förstå och följa dem. Ibland. Om jag slappnar av och litar på mig själv, följer mitt hjärta som de mer känslosamma av oss skulle säga. Så varför är det så in i helsike svårt att hålla sig kvar i kroppen? Stanna i känslan tills den blir tillräckligt tydlig för att huvudet ska sluta med evighetsmonologen kring tänkbara alternativ och ett problematiserande av allt till en nivå av absurdum.

Tillbaka till gympasalen. Musiken har dragit igång och min vana trogen står jag i ett hörn. Jag gillar hörnen. De ger en känsla av trygghet och stöd. Men idag står jag i hörnet där de båda fönsterväggarna möts. Just detta hörn ger även en känsla av frihet och energi med all dess luft och rymd från nätinrutade megafönster. Vi värmer upp och börjar vända blicken inåt. I dans går det relativt snabbt för mig att släppa taget om omgivningen och låta kroppen ta över. Händerna glider iväg utåt, uppåt, och tar plats. Jag tar plats. Det ger en känsla av frihet som får bröstkorgen att vidgas och jag andas djupare. Snart fylls rummet av energi och det spritter i benen när vi rör oss runt och det går att prova helt nya sätt att röra sig på. Det går att känna vart i kroppen det rör sig. Vi fokuserar på fötterna. Mina tår sveper runt i cirklar över ett trägolv fyllt med streck som säkert betyder nått viktigt om man spelar fotboll, men som blir till redskap, en lekplats för fötter som hittar nya vägar och ett hjärta som slår, slår, slår. Jag svajar från höften, svänger med huvudet och går högt, högt upp på tårna. Lyfter mot taket. Kan inte sluta le. Sjunker ihop, känner musklerna i benen, i ryggen, och glider iväg. Känner att golvet bär. Att livet bär.

Ibland behöver jag dansa i två timmar för att förstå vart kärleken sitter, att jag kan tacka nej till jobb jag inte vill ha, hur enkelt det är att göra det svåraste, hur svårt det kan vara att göra det enklaste. Ibland behöver jag dansa i två timmar tills huvudet äntligen ramlar av och kroppen tar över. Ibland är det är först när kroppen tar över som jag kan se med hjärtat, lyssna med ögonen, låta själen tala och förstå mig själv.

2017-04-10 5rythmdancemandala
Image copyright: 5Rythms Global  – 5rhythms.com

Going crazy in the morning

About dynamics

The sun is not yet up so the big room with its whitewashed wooden walls is kind of dark. But in about an hour’s time the first sun rays will join their dance, and when they all take of their blindfolds it will be morning. With the exception of some pillows here and there, the floor is empty and there’s a light smell of something clear and fresh that lingers in the air. A couple of guys are stretching, trying to rid the night and sleep from their bodies. Others sit still and stare into inner or outer darkness, caught in thoughts or emotions. Almost 30 people are about to die and come into existence again.

She is cold and trying hard to convince herself that doing this morning mediation each and every darn day of this course will be good for her. Her mind has some serious doubts about it. Maybe she’s doing it all wrong, maybe she will waste all efforts by not giving her all for those first three horrible phases of the meditation, the painfully long first half hour. She loves the last two phases, so it’s maybe not that bad. But does she really have to breath, scream and die? Some people just aren’t very angry you know. At least they’ll work up a sweat. She will get her heart pumping. She tries to get herself into meditation mood. Observe what’s happening. That’s it, nothing more. No expectations. Ha!! Who doesn’t have expectations of dying?

The meditation starts and for 10 minutes her breath is forceful and chaotic. There is not a lot of space for air to flow through her nose. Assisting the breath with her entire body she flaps her arms, gently bouncing her knees. Keep focusing! All around her air is forced out in strong unrhythmic pulses. It’s easy to lose oneself in breathing. To stop witnessing what’s happening, to stop meditating, to be nothing but air. But she knows it’s coming and her scared mind runs around high on oxygen. She hears dragons fly through the room.

Catharsis. Go crazy. Go all in. 30 people scream their lungs out, hate, cry, talk back, laugh, kick mattresses, hit pillows, push down walls, whatever you do don’t stand still. The room starts to get hot and energy levels are rising with each roar. Have you ever heard a bunch of respectable grownups shout as loud as they can? Hold nothing back. Let shit go.

She’s relieved when the next phase starts and now all she has to do is die. Jumping up and down with her arms stretched out over her head, each hard landing on the floor is met with the mantra Hoo! This brutal compression and exhaustion of the body shake things up. Shoulders start to ache, sweat drip, her breath is short and she feel strange. Her body feels weird. She is supposed to completely exhaust herself. She doesn’t dare.

Stop! Freeze wherever you are, and be nothing but a witness to yourself. Listen to whatever comes up. Hear your true voice. Be real. Be perfectly still. She gets nauseous. Thinking she might faint. Again.

The sun starts to find her way in through the windows, filtering the air, making the room glow. A group of 30 mildly insane people start to dance. They celebrate the day. Celebrate life. Knowing that it is good to be alive. 30 brave spirits twirl. It’s a new day. It’s a new life.