Holding on to that which serves no purpose 

About being scar(r)ed for life.

It had been a rough second week. There had been emotional dramas all around and as the course progressed into what she felt was a mayhem of unresolved conflicts and unpredictable outbursts, she withdrew deeper and deeper into a cold state of fear.

With the logic of a twisted mind she told herself that this was good for her. That she allowed herself to feel fear. Probably something great, like anger (!), would come out of it. So she took care of that fear by cradling it and crouching in corners, sobbing into multiple layers of Kleenex, and by choosing to sit with some distance to the group, covering her ears when it got too much.

To be fair nothing bad had happened to her that week, nor had she discovered some terrible suppressed memory. She had only witnessed others fall down or crack. Yet in doing so she inevitably felt the chaos of rumbling feelings that lay a mere two millimeter below the surface as soon as all the participants entered the big room, where all meditations and therapeutic exercises took place. However, by being exposed to what she felt had no border or limit, the lightest shift in energy or the smallest remark simply sucked the life force out of her.

Rock bottom came when she completely lost connection with what was real. She could no longer distinguish what was her pain, a pain from the past, or something of the present, and what was other’s hurt. Naturally, she refused more and more to enter her body as there were way too few handles to hold on to, no emergency break to pull, and what met her just made her cry. There was simply no protection available, and no guarantees of survival were given.

She sat there with tunnel vision and tinnitus, could not feel a single part of her body except her high pulse that kept running all over her body. Her hands shook, shoulders were tensed and her stomach a tight not. She cried (a lot) yet she wasn’t entirely sure why, but the waterworks kept coming. In a place like this, where there’s always someone on the floor crawled up in fetal position bawling their eyes out, she thought her reactions were a sign that she was normal.

Professional advice: Give this feeling you’re experiencing a movement and a sound. 

But how does one give a sound to the loudest silence you’ve ever heard? What movement represents that of frozen terror?

Ironically, the theme of this second week was about staying in touch with your body. An easy one she had thought, as she truly loved the body she was currently in possession of. Yet somehow, she had spent most of the week dissociated from herself. Had it not been for a couple of brilliant exercises that gave her exactly what she needed, some truly amazing insights, then she’s not sure she would have dared to continue. Had it not been for the post-course, unwavering support of the best psychologist she knew, then she probably would not had felt so good about going back up there again.

This friend of hers, because that is truly what the psychologist was, had a practice named Kintsukuroi. To repair with gold. To repair the cracks with gold to make the once broken object more valuable by letting the scars be the unique point of beauty. She loved this idea. He friend helped her understand what had gone wrong for her that week and what she could do differently. She was not afraid to face her pain and fear, but she had completely misunderstood what it meant to take care of your own feelings.

Professional advice that feels doable: When it gets too much; move around a little. Start communicating what is going on.

Now, a month later, I feel ready for the third week. For seven days straight we will connect with our inner child and poke around in the deepest of wounds, the longings of the child. Everyone say this is the toughest one, and one of the best. Prepare for endless sadness and anger.

I am ready. Nervous, yet confident in my survival skills.

2017-03-14
Scarecrow spotted in Bali, Indonesia.

Det är helt otänkbart

Om att säga som det är.

Flickan svarade ärligt: Jag kommer att dö på fläcken om det händer.

Vännen, som var modig och klok, satt med kaffekoppen i båda händerna och frågade: “Känns det så? Är det vad som skulle hända om det otänkbara skulle hända till exempel just nu på det här caféet?” “Ja, svarade flickan med en suck och tittade ner på händerna som låg hårt knutna i knät. Kanske öppnar sig marken och jag faller ner i ett sjunkhål, eller så löses jag upp, splittras och går upp i intet.” Vännen släppte inte flickan med blicken och frågade “Skulle du kunna gå härifrån istället, gå bort från det fasansfullaste?”

Flickan ville inte dö, så hon tog ett djupt andetag och kände efter med händerna om kroppen var kvar eller om den redan hade börjat lösas upp – bara av att tala om det otänkbara. Hon sneglade mot café entrén för att bekräfta att det verkligen inte höll på att hända, och hon konstaterade lättat att hon definitivt fanns kvar rent fysiskt. Armar och ben satt på plats. Håret hängde över axlarna och när hon strök bort några slingor från ansiktet kunde hon vara båda två samtidigt. Hon kunde vara 17 år med hopplösheten i varje andetag och hon kunde vara 33 år med hela livet framför sig.

Flickan tänkte efter ordentligt. Hon resonerade kring vad som var praktiskt, möjligt, och vad som var rimligt att hon skulle klara av att göra om det otänkbara hände. Nu var hon ju ändå vuxen, så situation var onekligen annorlunda. Hon kände att vännens mod smittade av sig, och hon tillät sig att i några minuter fantisera om en värld där hon skulle önskat sig hulk-styrka istället för osynlighetsmantlar. En tid där hon skulle kunna vråla så högt att rädslan pressades ur hennes som en tryckvåg. En plats där skam är vedträn som kan läggas på livselden närhelst man behöver lite extra energi, eller bara vill bli av med den förlamande skitkänslan.

11-28 fika på Hardware (2)

Med vännen som ledsagare vågade flickan berätta precis hur det kändes, även om hon tyckte att hennes känslomässiga resonemang ibland lät både barnsligt, orimligt, hemskt eller töntigt. Hon censurerade inget, för vännen var en sån där vän som klarar av allt. Som alltid stannar.

Hmm, flickan tittade upp. Känslan av skam som förlamat hennes själ och skapat en isande rädsla under så många år började faktiskt smälta undan. Den fanns kvar, hon kunde se den, men hon såg den med lite mer distans. Det blev tydligt hur orimlig den i viss mån var. Sjunkhål är trots allt inte så vanliga på caféer, och med undantag för Buddha, så har ingen helt gått upp i intet så vitt hon kunde komma på. Vad hade precis hänt? Hade de stuckit hål på en illusion?

“Det känns faktiskt bättre nu” sa hon lite förvånat och höll nästan på att bli generad över hur galet allting var. “Vad skönt, sa vännen, ibland behöver man säga högt precis hur det känns, vad det är man är rädd för. Ibland behöver man säga högt hur alla möjliga och omöjliga scenarier skapar en så katastrofal framtid att man av ren och skär överlevnadsinstinkt stänger av. Att den där hårda attityden är en rustning som skyddar mot själsliga troll.” Flickan nickade och hörde hur hennes rustning skramlade kring anklarna under bordet. “Men trollen spricker i ljuset.”

Flickan tänkte att det otänkbara är ett troll. I ärlighetens namn är hon lite rädd för spöken, men hon är inte rädd för troll. Hon tittade ut genom café fönstret och såg världen lunka förbi i behaglig takt, hon såg sin egen spegelbild och sträckte lite på sig. Här sitter en modig kvinna, med världens bästa vän. Här spricker troll.