Så som i himmelen, så ock på jorden

Om kärlek.

De flög till New York. Det var hennes 30-års present. Det var 10 underbara dagar i världens bästa och mest spännande stad. Sen gjorde hon slut. Det skulle dröja ett halvår innan han flyttade ut och tre år innan de officiellt var skilda.

Hon tänkte att hon säkert skulle hitta någon jättesnabbt och innan hon visste ordet av skulle hon sitta där med en ny man, ett nytt liv, och nya drömmar. Lycklig och med tindrande ögon skulle hon säga “nu förstår jag varför det behövde ta slut, annars hade jag ju aldrig kunnat sitta här idag”.

Man har ju hört att det går snabbt för folk runt 30-års åldern. Vi vet mer vad vi vill ha, och vi är mer redo för förhållanden. Klockan tickar *diskret blick mot livmodern* och det liksom bara rullar på. Men det hade verkligen inte alls rullat på för henne. Det hade stormat och varit stiltje, underbart och katastrofalt om vartannat.

Med viss fasa såg hon på singlarna runt henne som valde att vara särbo med den nya eftersom det är gött att inte behöva anpassa sig till någon annans vanor. Hon lärde sig vad varannan-vecka-föräldraskap innebär. Med förundran, och ibland förakt, såg hon på dem som kunde nöja sig och bli lyckliga. Hon försökte verkligen, hon vågade i alla fall försöka. Med djup avund såg hon på dem som hittade rätt. Hon längtade. Men ändå stod hon där och såg på sig själv i spegeln med en irriterat växande besvikelse.

Hon hade spenderat så oerhört mycket tid på kärleken. Framför allt på att i sin ensamhet, med eller utan ett förhållande runt halsen, analysera vad som är rätt, hur det egentligen borde vara och om hon någonsin skulle förändras. Men bortsett från en hel del trevliga minnen, såväl fysiska som emotionella, var hon osäker på om hon över huvud taget hade lärt sig något alls om kärlekens mysterium.

En man som tror på reinkarnation hade en gång sagt till henne: “Du är en av dem som minns hur kärlek känns i himlen. Det måste vara jobbigt att försöka återskapa den känslan på jorden, med våra brister och begränsningar.” Hon hade först blivit förolämpad. Tolkat det som att hon levde med film-inspirerade illusioner och ouppnåeliga ideal. Att hon älskade som en fjortis.

Men kanske var det lite sant ändå. Hon upplevde kärlek som något utom denna världen, något himmelskt. Som en oändligt stärkande frihet. Som ett självpåtaget ansvar så underbart betungande att livet ibland behövde pausas bara för att kärleken skulle kunna fortsätta. En himmelsk näralivet upplevelse. Som essensen av att vara människa.

Att kärlek också handlar om att ibland diska när det egentligen är den andres tur. Att det handlar om att tro och stötta när den andra inte riktigt vågar. Att det handlar om att vilja sova i den andres t-shirt. Det fattade hon också. Det var den enkla biten på något sätt.

Ändå satt hon nu där igen, med spruckna drömmar och värkande hjärta.

2017-03

 

The End

About saying goodbye

She didn’t want to throw a farewell party. This wasn’t a moment she felt like celebrating. And parties often made her very tired. In this time of packing up, letting go, and finding closure, she had absolutely no will or energy at all to throw a party.

It also surprised her that all those questions about where she would want go for lunch, coffee or dinner, since she was leaving, they made no sense to her. She appreciated the gesture, but she had no particular wish of going to specific places coloured by memories of past years. Her only desire that could be linked to a nagging feeling of what would soon be out of reach, was to see, hug, and speak to the people she said goodbye to. Popiahs, noodles, curries and mango sticky rice were simply logistics or facilitators of what she truly found meaningful. Spending time with the wonderful people that had become who and what she called home.

Yet she had cravings. She spent a lot of time riding busses. And she argued with taxi uncles about what road to take, because even though they were not the fastest or best way to take, some roads and sceneries filled her chest with air. Those airy breaks gave her a light feeling of peace in a time where most encounters during the day were goodbye’s that in addition to being wonderful, also made her chest tighten, her heart sink and her soul worry about what would be lost, found and forgotten.

She craved for an end to this dreaded ending.

IMG_4658

Det långa brevet

Om att våga visa sig precis som man är.

Förra helgen fick jag ett väldigt långt email. Mailet var så där långt att jag först var tvungen att scrolla ner till botten för att se precis hur långt det var, innan jag kunde börja läsa på riktigt.

Jag känner inte den här människan som skrev det långa mailet. Men jag har träffat honom på en kurs. En kurs där vi pratade med varandra i samma utsträckning som man pratar med en bibliotekarie. Ni vet, man måste avslöja lite om sig själv för att kunna få bra boktips, men man kan också gömma sig bakom rustningar, rökridåer och vädret.

Kursen där vi möttes handlade om personlig utveckling, en sorts gruppterapi. Så vårt möte var grundat i en känsla av trygghet, sårbarhet, och öppenhet. Det var därför jag tog hans mailadress från deltagarlistan och skrev att jag tror han är tillräckligt modig för att göra det där han drömmer om. Jag beskrev hur rädd jag är innan jag är modig, och hur bra jag mår efteråt. Men jag höll mitt trevande mail på en lättsam nivå. Ville inte skrämmas. Skrev kort, och glatt. Vi känner ju trots allt inte varandra.

Det långa mailet som landade i min inkorg på söndag morgon var ytterst personligt och lyckades behandla ett helt livs känslomässiga eskapader och utmaningar. Texten berättade om smärtor och vinster, svårigheter och drömmar. Jag fick läsa om den innersta djupaste längtan och hur den likt en fjäril är så svår att hålla i schack. Att läsa mailet var som att spegla sig i en fönsterruta. Där man ser sig själv, världen innanför, och världen utanför på samma gång.

Jag har inte svarat på hans mail.

Trots att det var jag som initierade den här konversationen, blev den plötsliga närhet som tog sig igenom ettor och nollor, från en kontinent till en annan, så påtaglig att hela jag sa STOPP. Fy fasen vad läskigt! I ett rasande tempo byggde jag upp föreställningar om att jag måste förvalta den här konversationen på ett ypperligt sätt, jag måste visa mig och öppna mig minst lika mycket tillbaka,  jag måste med största sannolikhet vara och komma med lösningen på alla hans problem, och hur ska det gå till nu när jag har så mycket annat inplanerat?!  Jag arkiverade skräckfyllt och snabbt mailet i bakhuvudet, omsorgsfullt inlindat i en filt av uppskattning.

Nu har det gått nästan en vecka, och med tidens distans kommer jag tillbaka till mig själv och till brevet. Nu kan jag svara för att jag vill svara, nu har jag ord för det jag känner.

Han frågade om jag kanske också var lite rädd för närhet och intimitet. Ja. Svar ja. Det krävs en ansamling av mod och kanske lite tid, för att jag ska få ihop tillräckligt mycket närvaro för att kunna vara öppen och intim, i betydelsen nära någon. Ibland behöver jag först arkivera stora känslor, inpackade i mjuka filtar, innan jag kan ta upp dem och se på dem precis som de är.

Jag är så glad, tacksam, att jag funnit en vän som vågar vara så där synlig, sårbar och öppen, så snabbt! Det inspirerar. Jag ska svara ärligt på hans frågor, och berätta hur det kändes att läsa hans mail.

Hanna in love