A pet named Fiffi

About getting a pet.

To be perfectly honest we did not find our pet – she found us as so often is the case. It was a cool and grey December day three years ago, when she simply came along and changed our lives forever. This two-legged devil (we were not very fond of her in the beginning) put us in a soft carrier and together we traveled far to a completely new world.

In the gigantic room where we eventually ended up, we didn’t have to stay locked up in a cage anymore and instead it was the two-legged who set up a fence around her sleeping quarters. To ensure we wouldn’t again be thrown out with the garbage, we hid under the sofa for days, only coming out to play when the two-legged appeared to be sleeping.

Our new kingdom was grand with a big balcony, lots of room to run around, and a good selection of tasty geckos. Since the two-legged kept bringing other yummy food and she had the most fun, feathered and stuffed toys that kept jumping around, we eventually decided to adopt her as our pet. We call her Fiffi.

Out of the two of us, Robyn have always been the first one to courageously explore new things and surroundings, with Batcat tagging along once the coast is clear. So once we had accepted Fiffi, it came as no surprise that it took Robyn approximately five minutes to climb over the fence and into Fiffi’s very comfortable sleeping corner. Batcat however is a little heavier and not as athletic as his sister, so even though he really tried, the fence was just too difficult to climb. After all the fence was more than a meter tall, and he disappointingly found himself left on the outside. This was the exact moment that Batcat discovered his voice. Man is it powerful! Robyn gave him an encouraging smile and Fiffi quickly gave up on caging herself at night so that we could all easily enjoy the comfortable big bed together.

Back in the days when we both fitted comfortably in the chair.

Our first year with Fiffi was all smooth sailing. As Fiffi was away most weekdays we made a point of telling her about our day when she got back to us. She always replied and after awhile she even learned some basic Cat, though her meows were at times very puzzling to us. Encouraged by this language success we thought for a long time that we would be able to train her so that she might be of more use to us. Batcat was very persistent in trying to making her get him more food, but she seem to not understand at all poor thing. Since we needed her for claw trimming, getting occasional treats, and other essentials we accepted her not just as a pet but as one of us, as family.

But in our second year together, shit really hit the fan. Robyn was the first one to get the notorious cat flu and got so week that when Fiffi lifted her she just hung there like a rag-doll. There was real panic in Fiffi’s eyes and Batcat who was not feeling so well himself couldn’t even make a sound as they all traveled to the Vet. Now, if there was ever a point in our lives where we thought about getting rid of Fiffi, it was now. For ten days straight she kept bringing us back to the horrible Vet several times per days, and at home she forced us to eat disgusting medicine. As you all know, being sick is no fun so we were all in a terrible mood, hating each other and the world.

One night Robyn got sick so bad that she had to stay over night at the Vet, in a horrible little metal cage with lots of scary things around. A tube was inserted in one of her paws and as she simply couldn’t get it off, she stubbornly refused to eat or drink. Batcat couldn’t do a thing to save her, and to avoid meeting the same horrid fate he held on to his carrier bag with all his claws, screaming at the top of his lungs as soon as the Vet approached trying to lift him out of there. For Fiffi, this was clearly confusing as she had spent a good fifteen minutes and a lot of candy trying to get him into the carrier when they were still at home.

Anyhow, when Fiffi came back to the Vet the next morning Robyn had effectively scared all the other green clothed two-legged’s by being as difficult as possible. After loudly scolding Fiffi for leaving her in hell, Robyn managed to convince Fiffi that she had to bring her home again. And so begun the long nights where Fiffi sat watching over the shivering little ball of fur that was Robyn, whilst Batcat made aggressive moves out of jealousy or pms or whatever. This is the period in our life that we in the family refer to as the Dark Ages.

Batcat pretends that things are fine.

Not very long after the Dark Ages came the Big Journey. We knew something fishy was going on, because we had been given new strange houses to play and rest in, and Fiffi kept packing away her things. Never a good sign! One evening in May we once again found ourselves travelling far far away. No matter how much we begged Fiffi to take us home again, she just smiled with sad eyes asked us to try to stay calm. It was very clear that Fiffi herself was far from calm, so we ignored her pleads and kept shouting at her.

Getting out of the cab, we saw that we had reached a huge hall where there were countless two-legged’s walking around with suitcases. Robyn was anxiously shivering, breaking out into an oily sweat and basically looked like she was coming down sick again. Batcat was crawled up in the corner of his fairly big cage intensely wishing he was somewhere else where he could better hide. The last we saw of Fiffi was her worried face and then there was a very long dark but fairly comfortable Big Journey, until we found ourselves reunited with Fiffi in a much colder and dryer place.

As it turns out, we had moved to Sweden. We assumed this had something to do with the general health of Fiffi. You see, for quite some time Fiffi had been sick each time we hung out, sniffling, itching and tearing. It is never easy to let a pet go, but of course we must consider her health and well being first and foremost.

Robyn gets snugly with Fiffi.

With this new arrangement in Sweden, we don’t really get to see Fiffi any longer but we got something else that rocks our socks: a Swedish farm! We used to think our old house was a kingdom, but this new life is nothing short of amazing. In just three months we both doubled in weight (Batcat swears it’s all muscles) and we both grew so much more fur that we started longing for the cold winter in this exotic land. We are simply loving our new outdoors life, and we are free to hike as much as we like. Which is all the time actually.

What’s even better is that the new two-legged pets we have got instead of Fiffi, needs help catching mice around the property – something Robyn has mastered completely. Batcat is still always a few steps behind his sister, but he persists in teaching the new pets how to speak Cat, not giving up hope on being able to teach them to give him more sweets. We’ve also heard the two-leggeds refer to us as the special ones. For some strange reason they’ve never seen cats with short or curled tails before.

We always talk to our new pets, much like we did with Fiffi and it always reminds us of our life with her, mainly because they also never seem to really get it. But such is life with pets, you never know exactly what they’re up to or have in mind, but it’s wonderful to share this thing called life together.

Back in the days when we thought we could still fit comfortably together in the chair.

I en busskur

Om att inte vara rädd.

En ganska händelselös torsdag höll på att lida mot sitt slut. Väskan med träningskläder hängde tungt över ena axeln. Spellistan hade tagit slut för ett litet tag sedan så han stod med tysta iPhone-lurar i öronen. Det var mörkt och så kallt att han inte ville ta fram telefonen för att sätta på något nytt. Bussen skulle ändå snart komma.

Han ville ställa sig inne i busskuren, någon liten grad varmare blir det ändå. Han sneglade in på tjejen som satt och pratade i sin telefon. Någon gång, han minns inte när, hade han lärt sig att ensamma tjejer, speciellt på kvällen, blir rädda av främmande män. Just nu var han kanske en främmande man? Det har ju mycket med plats att göra, och den här hållplatsen var ödslig. Omgiven av skog och den tråkiga stora bilvägen gjorde att ingen spontant promenerade förbi. Typisk en sådan där hållplats man kanske skulle undvika sent på kvällen. Som tjej alltså. Han hatade den där känslan av att vara misstrodd. Oskyldigt anklagad. Så han försökte se extra normal och ofrämmande ut. Tänkte också att det var orättvist att han behövde tänka så där, och anstränga sig.

Han huttrade till ljudligt och gick in i kuren. Ställde sig med blicken vänd mot det håll som bussen skulle komma ifrån, men försökte ändå se efter i ögonvrån hur tjejen reagerade. Om hon reagerade. Han lyssnade. Hon pratade norrländska. Verkade helt ointresserad av hans intåg i busskuren. Hon verkade prata med en väninna. Skrattade obekymrat och var så uppslukad av sitt samtal att hon inte märkte eller brydde sig om att han sneglade på henne.

Nu var det bara två minuter kvar tills bussen skulle komma. Han kom på sig själv med att önska bussen sen. Ville få lite mer tid med tjejen. Började fila på något att säga. Vart ska du då? Verkligen kallt ikväll! Snygg jacka du har. Ursäkta, jag undrar bara vart du köpt dina reflexer, jag behöver själv skaffa några till löprundorna, man syns ju knappt så här års.

Fan. Bara galningar och obehagliga främmande män pratar reflexer, eller över huvud taget pratar, på en busshållplats.

Genom tankarna hör han henne förklara med allvarlig och bestämd stämma, men med den där lite släpiga tonen som alla norrlänningar har “Men alltså, min kropp är ju mer van vid att få hamburgare och pommes frites. Jag måste värna om mig.” Han vrider ofrivilligt på huvudet åt hennes håll och kan inte dölja ett annalkande skratt. Hon tittar upp, möter hans blick och ler lite generat innan hon återvänder till samtalet.

Bussen kommer. Han vågar inte göra ett litet huvud knyck i tjejens riktning, som för att så där lagom coolt säga hej då, eller nått. Kliver istället på bussen med blicken ner i marken. Suckar över att man kan vara 15 och 35 år på samma gång. Struntar fortfarande i att sätta på någon musik, men låter lurarna sitta kvar i öronen. Inte för att han är för kall för att ta fram telefonen, mer för att han inte behöver distraktionen. Han värmde nog upp lite i busskuren ändå.


När han kommer in i busskuren sneglar hon lite diskret på honom genom reflektionen i glasrutan. Han ser vältränad ut. Men lite obekväm på nått sätt. Det är bara de två på hållplatsen och sen hon kom hit för tio minuter sedan har hon inte sett en annan levande själ.

Det är mörkt och kallt, klockan börjar närma sig midnatt så det är inte mycket trafik, och bussarna går sällan. Hon sitter på en sådan där ödslig hållplats som det tjatas om att hon ska undvika på kvällen. Men just nu var det här det bästa alternativet, och hon vägrar att anpassa sitt liv efter en inbillad rädsla som försöker sälja lösnummer eller vinna politiskt stöd.

Men hon är glad att hon valt att prata i telefon tills bussen kommer. Känns säkrare. Mindre ensamt. Hon hatar att hon gör det. Att hon inte är rädd, men ändå tar det säkra före det osäkra.

Lovisa babblar på om LCHF dieten och vilka underverk hon redan har märkt. Hur mycket mer energi hon har och hur många kilon hon redan har tappat. Med en nyfrälsts övertygelse drar hon exempel efter exempel. Förklarar hur hon nu verkligen respekterar sin kropp och sig själv. Det är i ärlighetens namn ganska provocerande.

Till slut tröttnar hon. Säger något ironiskt och avslutande, skäms lite för att hon inte har mer tålamod med sin vän. Killen har sneglat på henne en stund nu, och har till sist vänt sig om med ett leende. Hon ler såklart tillbaka. Det sitter i kroppen och hon har ingen som helst kontroll över om hon vill le eller inte. Det går automatiskt, så hon tittar bort och fokuserar på att avsluta samtalet i den trevligare anda som det börjat med, innan LCHF tog över.

Här kommer 65:an, och strax bakom ser hon sin buss. Hon stoppar in reflexerna i fickan och slätar ut jackan när hon ställer sig upp. Tackar Lovisa för stödsamtalet och lovar att sms:a när hon är hemma i lägenheten. Huttrar till och noterar att killen går på den andra bussen. Det är verkligen kallt ikväll!