Essays in love, by Alain de Botton

About a guy and his book.

From what I have read and seen of Alain de Botton, he is a very cool dude. I like the way he reasons around life, love, work and religion. The fact that he was only 23 years old when he wrote and published Essays in Love kind of makes me think of him as outstanding, truth be told.

The book is an easy and funny read, yet there is enough depth to make me think Alain is one of the chosen ones. He has the answers. Especially now that he has doubled in age. By now he must have oh so many answers. He could be the new Messiah. But from what I understand he is an atheist, so I guess that’s not very likely. Though much like me, he believes in holding on to spirituality and rituals. That we need faith in our lives, but we do not necessarily need to attach that practice with a particular god, goddess or other higher beings. Sometimes it’s just good to have a community or a sense of hope that we are all in it together.

“Do we not fall in love partly out of a momentarily will to suspend seeing through people, even at the cost of blinding ourselves a little in the process? If cynicism and love lie at opposite ends of a spectrum, do we not sometimes fall in love in order to escape the debilitating cynicism to which we are prone?”

Alain has also started The School of Life – devoted to develop emotional intelligence. It’s very easily available, just follow in your preferred digital channel to reach new heights in life. Or buy one of their games, or take a course.*

Well, back to the book. Essays in Love takes you on a journey of a relationship. Chloe and the “I” sit next to each other on a plane, start talking, and that’s how it all begins. It becomes a crush that develops into something more and the reader gets to tag along for the roller coaster ride that is love.  From romantic fatalism to psycho-fatalism, the subtext of seduction to love or liberalism, speaking love, romantic terrorism, and the fear of happiness.

“Perhaps it is true that we do not really exist until there is someone there to see us existing, we cannot properly speak until there is someone there who can understand what we are saying, in essence, we are not wholly alive until we are loved.”

This is a book with plenty of “yeah, I know that one” moments. And best of all, it is one of those books that makes you stop pause and think every now and then. Because you want to figure out what that scenario or concept means to you. The story brings out more than just some chill moments of reading-pleasure. It makes you think about love, and how you experience it. How absolutely magically wonderful it can be, just as well as dreadfully painful. It definitely made me reflect upon how I deal with the sweet transcendence that is love.

2017-04-24 essays in love
Gotta love how the lady on the back of the book stands up, then as you take this book out of a shelf and turn it around to see the cover page, the lady is sitting down reading. Exactly what you want to be doing yourself with this book in hand.

 

*I am not sponsored by Alain or the School of Life. I take no responsibility whatsoever for your emotional development.

 

Tills huvudet ramlar av

Om att dansa sig in i kroppen.

Vi var en liten grupp främlingar som samlats i den finaste gymnastiksal jag någonsin varit i. Det var ett rött gammal trähus med många, stora fönster längs med två av väggarna. Utanför fönsterna glimrade vattnet på älven och solen sken så att Göteborg såg så där blått och krispigt ut som jag tänker mig att Håkan Hellström kanske sjunger om ibland. Praktiska grova vita nät satt över fönsterna runt hela salen och bidrog lika mycket till känslan av att vara nära havet som lugnade en själ som min som lätt oroar sig över hur klurigt det kan bli om man vill spela fotboll i ett rum med väldigt många fönster som väldigt lätt kan gå sönder.

Men nu skulle vi ju inte spela fotboll. Vi skulle göra en aktiv meditation kallad 5 Rythm Dance. Genom att röra sig till musik i 5 olika steg; flöde, staccato, kaos, lyriskhet och stillhet, skapas en sorts våg av energi som tar dansaren genom känslouttryck där huvudet får ta en paus medan kroppen kan hitta hem. Det liknar frigörande dans, så egentligen handlar det mer om att bara röra på kroppen än någon sorts specifik form av dans. Men det blir ju ändå dans när musiken pulserar och kroppar svajar, skakar, gungar och provar nya sätt att ta sig fram på. Och det blir väldigt meditativt när du uteslutande fokuserar på din kropp och vad den vill göra i just det här ögonblicket, när ögonblicket varar i två timmar.

Jag har tänkt mycket på det här med tänkandet och kännandet de senaste veckorna. Att tänka är mitt sätt att leva. Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag. Länge trodde jag faktiskt att jag inte hade känslor, att jag stängt av dem nån gång för länge sedan och sedermera främst tagit mig fram på rutin och logik. Men i och med en 30-års kris, alltså, egentligen är det orättvist att ge just den krisen ett så väletablerat namn och begrepp som 30-års kris. Egentligen var det nog bara en kris i raden av många, eftersom livet ofta är lite krisigt, speciellt om man envisas med att inte kännas vid sina känslor, då rinner det över lite här och där, lite då och då.

Hur som helst visade det sig att jag har alldeles kolossalt mycket känslor. Kanske inte helt oväntat för dem som känner mig, men jag var minsann förvånad, nästan lite chockad. Dessutom visade det sig vara känslorna som har varit och är drivkraften i princip alla mina beslut. Och min intuition, som jag verkligen värderar högt, bygger uteslutande på att jag kan lita till min spontana känsla för vad som är rätt.

Så jag har alltså känslor, i ett brett register. Jag kan också förstå och följa dem. Ibland. Om jag slappnar av och litar på mig själv, följer mitt hjärta som de mer känslosamma av oss skulle säga. Så varför är det så in i helsike svårt att hålla sig kvar i kroppen? Stanna i känslan tills den blir tillräckligt tydlig för att huvudet ska sluta med evighetsmonologen kring tänkbara alternativ och ett problematiserande av allt till en nivå av absurdum.

Tillbaka till gympasalen. Musiken har dragit igång och min vana trogen står jag i ett hörn. Jag gillar hörnen. De ger en känsla av trygghet och stöd. Men idag står jag i hörnet där de båda fönsterväggarna möts. Just detta hörn ger även en känsla av frihet och energi med all dess luft och rymd från nätinrutade megafönster. Vi värmer upp och börjar vända blicken inåt. I dans går det relativt snabbt för mig att släppa taget om omgivningen och låta kroppen ta över. Händerna glider iväg utåt, uppåt, och tar plats. Jag tar plats. Det ger en känsla av frihet som får bröstkorgen att vidgas och jag andas djupare. Snart fylls rummet av energi och det spritter i benen när vi rör oss runt och det går att prova helt nya sätt att röra sig på. Det går att känna vart i kroppen det rör sig. Vi fokuserar på fötterna. Mina tår sveper runt i cirklar över ett trägolv fyllt med streck som säkert betyder nått viktigt om man spelar fotboll, men som blir till redskap, en lekplats för fötter som hittar nya vägar och ett hjärta som slår, slår, slår. Jag svajar från höften, svänger med huvudet och går högt, högt upp på tårna. Lyfter mot taket. Kan inte sluta le. Sjunker ihop, känner musklerna i benen, i ryggen, och glider iväg. Känner att golvet bär. Att livet bär.

Ibland behöver jag dansa i två timmar för att förstå vart kärleken sitter, att jag kan tacka nej till jobb jag inte vill ha, hur enkelt det är att göra det svåraste, hur svårt det kan vara att göra det enklaste. Ibland behöver jag dansa i två timmar tills huvudet äntligen ramlar av och kroppen tar över. Ibland är det är först när kroppen tar över som jag kan se med hjärtat, lyssna med ögonen, låta själen tala och förstå mig själv.

2017-04-10 5rythmdancemandala
Image copyright: 5Rythms Global  – 5rhythms.com

Holding on to that which serves no purpose 

About being scar(r)ed for life.

It had been a rough second week. There had been emotional dramas all around and as the course progressed into what she felt was a mayhem of unresolved conflicts and unpredictable outbursts, she withdrew deeper and deeper into a cold state of fear.

With the logic of a twisted mind she told herself that this was good for her. That she allowed herself to feel fear. Probably something great, like anger (!), would come out of it. So she took care of that fear by cradling it and crouching in corners, sobbing into multiple layers of Kleenex, and by choosing to sit with some distance to the group, covering her ears when it got too much.

To be fair nothing bad had happened to her that week, nor had she discovered some terrible suppressed memory. She had only witnessed others fall down or crack. Yet in doing so she inevitably felt the chaos of rumbling feelings that lay a mere two millimeter below the surface as soon as all the participants entered the big room, where all meditations and therapeutic exercises took place. However, by being exposed to what she felt had no border or limit, the lightest shift in energy or the smallest remark simply sucked the life force out of her.

Rock bottom came when she completely lost connection with what was real. She could no longer distinguish what was her pain, a pain from the past, or something of the present, and what was other’s hurt. Naturally, she refused more and more to enter her body as there were way too few handles to hold on to, no emergency break to pull, and what met her just made her cry. There was simply no protection available, and no guarantees of survival were given.

She sat there with tunnel vision and tinnitus, could not feel a single part of her body except her high pulse that kept running all over her body. Her hands shook, shoulders were tensed and her stomach a tight not. She cried (a lot) yet she wasn’t entirely sure why, but the waterworks kept coming. In a place like this, where there’s always someone on the floor crawled up in fetal position bawling their eyes out, she thought her reactions were a sign that she was normal.

Professional advice: Give this feeling you’re experiencing a movement and a sound. 

But how does one give a sound to the loudest silence you’ve ever heard? What movement represents that of frozen terror?

Ironically, the theme of this second week was about staying in touch with your body. An easy one she had thought, as she truly loved the body she was currently in possession of. Yet somehow, she had spent most of the week dissociated from herself. Had it not been for a couple of brilliant exercises that gave her exactly what she needed, some truly amazing insights, then she’s not sure she would have dared to continue. Had it not been for the post-course, unwavering support of the best psychologist she knew, then she probably would not had felt so good about going back up there again.

This friend of hers, because that is truly what the psychologist was, had a practice named Kintsukuroi. To repair with gold. To repair the cracks with gold to make the once broken object more valuable by letting the scars be the unique point of beauty. She loved this idea. He friend helped her understand what had gone wrong for her that week and what she could do differently. She was not afraid to face her pain and fear, but she had completely misunderstood what it meant to take care of your own feelings.

Professional advice that feels doable: When it gets too much; move around a little. Start communicating what is going on.

Now, a month later, I feel ready for the third week. For seven days straight we will connect with our inner child and poke around in the deepest of wounds, the longings of the child. Everyone say this is the toughest one, and one of the best. Prepare for endless sadness and anger.

I am ready. Nervous, yet confident in my survival skills.

2017-03-14
Scarecrow spotted in Bali, Indonesia.

Finding a starlit path

About the future

The room is bare, like someone just moved in. Empty frames that I recognize from IKEA are hanging on the wall on one side of the room. It is not what I expected it to be. I am seated at the table looking at the ample, white, jihadi beard on the eccentric man across from me. I instantly like him. He is about to tell me my horoscope according to Vedic astrology, and I feel very excited.

The only thing Mystic Man know about me is my exact date and time of birth. He run my digits through what I guess is a computer program and proceeds to print a paper full of numbers and information about where the stars have been, and will be, in my life.

Mystic Man drops so many incredibly accurate statements within the first minutes of our conversation that I forget my healthy scepticism. How, how how HOW does he know, is a thought that will run through my head more than once during the time we spend together. And as I go from being impressed about his ability to talk about my life as if he knew me, I start to feel empowered to ask questions about my future. He actually answers with dates. “In June you’ll move, but it’s not to your dream house it is more of a necessity. Don’t worry, there’s a much better move coming up in October 2018.”

Can you believe it? I can’t believe it!

I recorded the whole session on my phone, and of course I took mental note of the important upcoming dates. But before going back to the recording, I first took time for myself to scribble down what stroke me as important, things that felt like an insight. Of course, the skilled future tellers are great at reading the person who’s asking. They may have knowledge about stars or tarot symbolism, but they are (in my opinion) often very good at picking up subtle information from the client.

For me, it is like having an external person validating what you know in your body but may or may not know in your mind. By allowing myself to react to his statements, I get a sense of what I want and where I might want to go. As with all things in life, I may change my mind, or unforeseen events may interfere with the path I’ve chosen. But it did give me immense pleasure to hear how my life might turn out.

2017-02-27
We all have different ways to deal with the uncertainties of the future.

Wanna try it for yourself?  Visit Johan at Veda Aurum.*

*I am not sponsored, and I take absolutely no responsibility for what future you might get.

Jingaling around

About Christmas cards

I’ve got a thing for December. There is a certain greatness this time of the year. A communal sense of joyous wonder sprinkled with calmness, combined with bottomless loneliness, stress and agony. It’s a time of raw emotions. It is the most wonderful time of the year.

It is also the time when I reflect back on what has happened and where I am in life. I write myself a Christmas card that I read the following year. Earlier this month I happily wrote down lots of well wishes for myself, that I’ll receive in December next year. I wrote that I believe in myself, that I have the strength and bravery needed to fully commit to the personal development course that starts in January and ends in June 2018. I wished for clarity and calmness in my career choices. I hoped for blossoming love. I almost wrote down something about a dog. And I thanked myself for living my life with passion and as authentically as I possibly can.

A few days after finishing the holiday greetings I excitedly opened the card I wrote myself last year. It started something like “this has been a rough year”. The card continued telling me about some tough decisions, what good and bad had happened, and it ended with a note on how I was longing for, and looking forward to change. I did not know it when I wrote the card back in November 2015, but that wish was to be granted many times over.

2016 has been all about change, changes and changing. All for the better I would say. All courageous steps towards the unknown have been rewarding yet not always easy. There are of course days when I question my choices. When I wonder what on earth I was thinking. Why did I leave that perfectly fabulous life in Singapore? It stings the most when I get the feeling I am not quite here yet. When I realize that what I miss the most about my old life, is myself. Yet it is nothing but wonderful to be here, to find myself here, and I wouldn’t change it for the world.

 

Kameler, axelskak och höftcirklar

Om att svänga loss.

När den arabiska popmusiken börjar strömma ut ur högtalarna känner jag rent fysiskt basen i kroppen. Rummet här har högt till tak så när musiken väller ut fylls hela salen. Vi är längst upp i det gamla sekelskifteshuset i Majorna. Fönsterna längs ena väggen är stora men allt man kan se utanför är den mörka himlen. Sorlet från biltrafiken på gatan nedanför och från övriga musikanter i huset dränks fullständigt av trummornas intensiva takt och ett högt ululation-rop som engagerat sprider sig runt om i rummet.

Alla kvinnor som står utspridda i rummet börjar röra på kroppen i takter som är svåra att räkna, med lätta att känna när man lyssnar till melodierna. Höfter värms upp och axelskaken blir yvigare. Höftsjalar med mynt skramlar och långa kjolar sveper över golvet. Med rullande höft och mjuka böljande armar går det att helt förlora sig i musiken och låta den bära bort och lyfta fram. Det här är så ofantligt svängigt.

Jag har placerat mig längst fram till vänster. Den långa spegelväggen räcker inte hela vägen fram hit till hörnet med högtalaren, så det finns ingen reflektion att distrahera sig med. Vet jag vart jag har min kropp, behöver jag inte någon spegel, jag blir friare utan den. I det här hörnet lär jag mig arabiska rytmer genom att känna vart i kroppen de börjar och slutar.

Att dansa är som en högintensiv kroppsscannings meditation. Jag känner efter vad höften gör och försöker hitta någon plats kring min höft att fokusera på, en känsla eller en muskel som jag kan hitta en puls i. Samtidigt försöker jag frikoppla resten av kroppen och ger mig på ett annat rörelsemönster med armarna och axlarna.

Ibland ser det fantastiskt odansant ut. Det kan vara stört omöjligt att få till en böljande rörelse med hela kroppen samtidigt som armarna graciöst ska sväva runt i luften och höften håller den traditionellt skakiga snabb-takten. Det blir för mig istället hackigt och kantigt, jag glömmer av kroppsdel efter kroppsdel och hamnar i något som mer ser ut som ett upprätt epilepsianfall. I nästan samtliga dessa fall uppstår även en enorm hjärntrötthet och jag bannar mig själv för att låta huvudet styra när det ändå är i kroppen rytmen sitter.

Men oftast är det så bekvämt att jag vill stanna för alltid i just den här musiken. Trummorna bär, rytmerna lockar fram energi och även om jag inte förstår ett ord av den arabiska sången så kan jag känna glädjen spritta rakt från högtalaren och in i själen. Det är få gånger i livet jag är så tacksam över min kropp som vid just dans. Hur magiskt det ändå är att få finnas till i musik!

2016-12-07-ulrika-fran-shaking-sahara
Ulrika Hellquist från Shaking Sahara (www.shakingsahara.com). Fotograf: Eva S Andersson

Boktips: Siri Hustvedt

Siri Hustvedt
Siri Hustvedt

Siri Hustvedt är min favorit författare. Hon skriver böcker som jag vill klistra upp över alla mina speglar. I hennes värld hittar jag både mig själv och nya djup i de universum jag lever i. Hon har en enastående förmåga att med kärlek beskriva livets tristess, smärtor och enkelhet i lager av komplexa resonemang, symbolism och konkreta fakta i poetiska formuleringar. Hon har knäckt livets kod. Allt det vackra i det lilla är det stora. Hennes texter är utmanande och informerande. Hon får mig att bli en bättre människa. Hon får mig att känna mig värdefull.

Hustvedt skriver också böcker som kan kännas som klister att ta sig igenom. Som The Blazing world (2014) [Svensk översättning: Den lysande världen]. Det tog mig ett par månader att läsa de första 200 sidorna, att ta mig igenom första halvan av boken. Igår läste jag resten. Igår ville jag älska med någon som kan viska dikter under täcket, dricka tårar till frukost, och diskutera feminism tills rödvinet fläckar tapeterna.

Som hörs i hennes namn, är Hustvedt en författare med rötter i Norge, men hon är Amerikanska uppväxt i Minnesota och bor nu på den plats i världen som kanske är det närmsta himlen jag kan tänka mig, Brooklyn. Hennes böcker har ofta små kopplingar till Skandinavien, eller skandinaviska språk. Det blir för mig guldkorn som tar mig ännu närmare den här kvinnan som jag upplever är en av dem i min klan som går främst i ledet.

The Blazing World, Siri Hustvedt

Hustvedt är mest känd för What I loved (2003) [Svensk översättning: Vad jag älskade] som jag tycker man kan läsa på svenska utan att tappa för mycket innehåll, och The summer without men (2011) [Svensk översättning: Sommaren utan män], som nog är hennes mest lättillgängliga bok och en bok jag tycker man ska läsa på originalspråket engelska.